Försvarets kärnuppgift är inte att agera uppfostringsanstalt efter decennier av skol- och integrationspolitiska misslyckanden. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Raka led, putsade skor, nitiskt bäddade sängar.
Det finns ingen hejd på nostalgin kring värnplikten som svaret på Sveriges säkerhetspolitiska och sociala problem.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski är den senaste debattören som lyfter tanken på en reformerad värnplikt med anledning av regeringens utredning om en hållbar personalförsörjning av det militära försvaret. Wolodarski menar att behovet av en plikt knappast har minskat sedan den avskaffades 2010, vare sig militärt, demokratiskt eller socialt, och ser ett samhälleligt behov av ”samlande torg”. ( DN 21/12 2015)
Problemformuleringen är förstås rätt.
Kremls politiska aggressivitet, militära upprustning och informationskrigföring gör det säkerhetspolitiska läget i Östersjön allvarligare än på mycket länge. Andelen unga som tycker att Sverige utvecklas åt fel håll ökar, föräldrarnas klassbakgrund påverkar skolresultaten i hög utsträckning och för många pojkar i förorternas etniska underklass framstår kriminalitet som ett rationellt karriärval.
Men frågan är vad dessa parallella utmaningar har med värnplikten att göra.
Försvarets kärnuppgift är inte att agera extraförälder och uppfostringsanstalt efter decennier av skol- och integrationspolitiska brister utan att skydda landet från yttre angrepp. De sociala klyftorna ska bekämpas, men får inte blandas ihop med försvarspolitik.
”Politiker och medier älskar att förenkla konflikter, gärna med hjälp av historiska paralleller”, skrev militärhistorikern Antony Beevor häromveckan, och varnade för att använda gårdagens analyser på nutida säkerhetshot. ( SvD 12/12 2015)
De totalitära imperiedrömmar som underminerar tryggheten i Europa kan för Sveriges del enbart bemötas med ett ökat militärt samarbete och en Nato-anslutning. Regeringens monumentala feghet efter Frankrikes förfrågan om stöd i insatsen mot IS i Syrien och Irak är ett väsentligt allvarligare svek än den övergivna plikten.
Värnpliktsförsvaret hade spelat ut sin roll redan 2010. Det har inte blivit mer aktuellt sedan dess. Tvärtom tyder Sveriges ökade beroende av Nato på motsatsen. Våra militära förband ska utgöras av soldater med intellektuell, psykisk och fysisk toppförmåga. De ska vara redo att försvara Sveriges territorium, men också att delta i internationella koalitioner med kort varsel. 1900-tals idealet om ett tvärsnitt av befolkningen som sitter runt en gemensam lägereld har väldigt lite med dagens säkerhetshot att göra.
”Vad hände med försvaret?” undrar en aktuell SVT-dokumentärsom till ödesmättad bakgrundsmusik skildrar nedlagda regementen och rosten på taggtrådsstängslen som står kvar. Det enkla svaret är att Försvarsmakten har betalat ett högt pris för Alliansregeringens ointresse för försvars- och säkerhetspolitik. Samtidigt står Socialdemokraterna fast vid den militära alliansfriheten. Kombinationen gör Sverige ytterst sårbart och löses inte genom att fler unga svenskar utbildas till kanonmat.
Lars Kriss