I samband med turbulensen kring migrationsminister Tobias Billström twittrade ordföranden för Ung vänster i Luleå. Den 26-årige ungdomspolitikern, Christoffer Hurtig, skrev:
”Jag vill skjuta Tobias Billström. Jag kommer verkligen att glädjas den dagen han dör. Från djupet av mitt hjärta, jag menar det verkligen.” Själv kallar han det ett svart skämt, men har tvingats be om ursäkt offentligt och lämnar sina uppdrag för ungdomsförbundet.
Det är helt rätt av hans förbund att markera mot yttrandet. På Hurtigs öppna Facebooksida ges däremot gott om stöd. ”Du bara berättade hur läget faktiskt var”, skriver någon, en annan skriver: ”Det här är så löjligt...man måste väl få vilja göra saker och man måste kunna få önska nån död och glädjas åt om dom dör.” Det är ”sjukt” att Hurtig straffas och migrationsministern har bara fått vad han förtjänar, lyder resonemanget.
Avhumanisering av meningsmotståndare är förvisso inget nytt. Inför valet 2006 attackerade en vänstergrupp, som kallade sig ”Osynliga partiet”, framför allt Centerpartiets lokaler runt om i landet. En utbredd uppfattning, och det gäller inte bara inom vänstern, är att om det ”bara” är sverigedemokrater som utsätts för våld, är ingen skada skedd.
Inför Europaparlamentsvalet 2009 blev en folkpartist slagen under ett torgmöte i Skärholmen söder om Stockholm. Folkpartisten försökte stoppa en så kallad antirasist som klottrade på en av partiets valaffischer, och fick ett knytnävsslag i ansiktet. Näsblod och en lös tand räckte inte för hatarna, som omringade honom och ropade fascist. Nästa steg, är det att klippa till socialdemokrater med ”fel” åsikter?
Vänsteraktiva hotas och förföljs vidare av högerextremister. Efter en nazistisk attack mot en Ung vänsterfest för några år sedan skrev en vänsterskribent, Petter Larsson, förvånat att jag, som liberal, var ”den enda av de stora tidningarnas opinionsbildare som kommenterat händelsen” (Aftonbladet Kultur, 2007-09-15).
Förvåningen säger något om hur selektivt politiskt våld brukar dömas, när alla håller på sitt lag. Samtidigt kritiserade Larsson mig för att jag ”...inte gör skillnad på att kämpa för eller mot rasism...” när jag fördömer politiskt våld. Där satte han fingret på idékonflikten i den här frågan. Jag har svårt att se det fina med våld och hot, bara det riktas mot människor som har ”fel” åsikter. Vad vinner antirasismen på våld?
När allt kommer omkring blir det inte mycket som skiljer ”de goda” våldsverkarna från de fascister och rasister man säger sig vilja bekämpa.