Sverigedemokrater och miljöpartister är varandras motsatser när det kommer till människosyn.
Där sverigedemokraten ser problem, upplever miljöpartisten möjligheter.
Många har nog varit med om politiska diskussioner där motståndarna talar förbi varandra. Och ibland ser man debatter där deltagarna verkar tala helt olika språk. Orsaken är ofta att debattörerna glömt bort förutsättningarna för ett politiskt samtal, och att de handlar minst lika mycket om hur man uppfattar samhället som hur man skulle vilja att det såg ut.
Hur höga ska skatterna vara?
Hur mycket valfrihet ska medborgarna ha i välfärden och hur mycket invandring ska landet ta emot?
Det är bara några av de frågor som politiker försöker besvara. Vad man svarar beror givetvis på vilken ideologi man anser sig tillhöra. Där den konservative ser ett värde i att inte förändra samhällsinstitutioner för förändringens egen skull, och anser att individen mår bäst i ett mer eller mindre givet sammanhang, ser liberalen ett värde i att den enskilde människan ges så mycket självbestämmande som möjligt.
Men lika viktig som frågan om hur saker och ting bör vara, är hur de faktiskt är.
Vad man har för uppfattning om människans och samhällets natur, det vill säga hur man uppfattar verkligheten, får konsekvenser för vad man anser vara politiskt möjligt. Exempelvis blir det svårt att hävda att människan ska omfattas av omfattande individuella rättigheter, eller rätt till självbestämmande, om man inte även anser att hon till sin natur är kapabel att handskas med ett stort mått av frihet. Om man i stället tror att människan är slapp och att hennes utgångsläge är att styras av självintresse, kommer man inte att ge upp ”goda institutioner och normer” alltför lättvindigt.
Att verklighetsbeskrivning spelar roll glöms ofta bort i den politiska debatten. En ny forskningsrapport i psykologi från Södertörns högskolavisar, föga förvånande, att Sverigedemokraternas sympatisörer tenderar att ha en mycket mer negativ människosyn än de som röstar på de rödgröna och de borgerliga partierna. Motsatsen återfinns i Miljöpartiet, vars väljare uppfattar människan som överlag god.
Vidden av denna skillnad märks inte minst i migrationspolitiken. Där den gladlynte (nåväl) miljöpartisten ser ett samhälle präglat av mångfald och utveckling som följd av invandring från olika kulturer, och tror starkt på människans möjlighet att existera i harmoni med andra, ser den nationalkonservative ett samhälle av etniska motsättningar som följd av människans inneboende ondska.
Det är inte lätt att diskutera normativa argument, om hur samhället bör se ut, när verklighetsbeskrivningen skiljer sig radikalt. Den politiska diskussionen skulle må bra av att debattörer ansträngde sig mer för att förstå grunden för sina motståndares argument. Så länge man inte har som mål att skrika förbi varandra kan lite ödmjukhet vara på sin plats.
Karin Pihl
