Foto: Scanpix
I Egypten samlas döda kroppar ihop i provisoriska bårhus efter militärens stormningar av de protestläger i Kairo där den avsatte presidenten Muhammad Mursis anhängarnas hade samlats. Samtidigt har Muhamed El Baradei, mannen som har fått tjäna som militärkommandots demokratiska alibi, avgått eftersom han inte vill bli medansvarig till en våldsam lösning på konflikten. Undantagstillstånd råder och nya blodsutgjutelser är att vänta. Det är svårt att vara optimistisk om situationen i ett land som står så snubblande nära inbördeskrig.
Omvärlden har fördömt militärens agerande och manat parterna till förhandlingsbordet. Militären har hittills vägrat att ta några steg i den riktningen. Och fiendskapen är ömsesidig. Muslimska brödraskapet, som genomlevt många decenniers förföljelse från militärens sida, har fått se sin demokratiskt valde president stötas och förödmjukas. Att tro att Mursis anhängare skulle känna något som helst förtroende för militären som förhandlingspart, är att hysa naiva förhoppningar.
Situationen i Egypten börjar bli skrämmande lik det läge som rådde i Syrien innan det blodiga inbördeskriget bröt ut. Och precis som i Syrien riskerar ett eventuellt inbördeskrig att bli utdraget och skoningslöst. Militären har tveklöst ett överläge när det gäller vapenmakt, men samtidigt har Brödraskapet förgreningar i stora delar av Mellanöstern. Om ett regelrätt krig skulle bryta ut finns inga garantier för att konflikten skulle avgränsas till enbart Egypten.
Många frågar nu vad omvärlden kan göra för att förhindra ett egyptiskt blodbad. USA, som har ett strategiskt intresse av att ha goda förbindelser med Egypten, har undvikit att kalla militärens maktövertagande för en kupp. Utrikesminister John Kerry har beklagat stormningen av protestlägren och uttryckt USA:s önskan om en snabb övergång till demokrati. Men en supermakt som i ord pratar om demokrati, men som samtidigt understödjer den egyptiska militären med 1,3 miljarder dollar årligen, bör inte förvåna sig över att landets trovärdighet ifrågasätts i arabvärlden.
Likväl måste USA förmå sig att bli en del av lösningen. Kriget i Syrien illustrerar tydligt hur svaga FN:s institutioner är när det verkligen bränner till. Och precis som i fallet Rwanda på 1990-talet lär en förmanande resolution om Egypten ha en blygsam effekt när respekten för människoliv väl gått förlorad.
Åtskilliga är de historiska exempel där västvärlden har svikit folken i Mellanöstern genom att prioritera ekonomiska och maktpolitiska intressen framför främjandet av fred och demokrati. Om detta tillåts ske ytterligare en gång kommer historiens dom med rätta att bli hård.
Petter Bergner
ledarskribent
