FOTO: YVONNE ÅSELL/SVD/TT
Han svepte in som en vårvind men påminner mer om ett höstlöv. Drygt två år efter att knallröda Jonas Sjöstedt (bilden) blev partiledare för Vänsterpartiet väntar han fortfarande på lyftet. Trots hyggliga insatser i partiledardebatterna, och ett politiskt klimat som tagit sjumilakliv åt vänster, uteblir framgångarna.
Inför veckoslutets kongress på Münchenbryggeriet i Stockholm har Vänstern mycket att fundera över. I SCB:s stora novembermätning fick partiet inte mer än 6,7 procent av väljarstödet. Vänsterpartiets situation påminner alltså om Folkpartiets: Vänstern har en stabil bas med sympatisörer som är tillräckligt stor för att hålla partiet kvar i riksdagen. Men inte så mycket mer.
I november hade partiet drygt 13 000 medlemmar, vilket var det högsta medlemstalet sedan Gudrun Schyman lämnade för snart tio år sedan. Medlemstalet visar att Sjöstedt har förmågan att attrahera redan frälsta vänstersympatisörer, som i frustration mot alliansregeringens reformer går från att passivt knyta näven i fickan, till att lösa partimedlemskap.
Däremot lyckas Vänstern inte entusiasmera breda löntagargrupper. Att Vänsterpartiet når ett valresultat i närheten av tio procent är högst osannolikt.
Vänsterns ideologiskt grundade kritik mot regeringen bär dåligt med frukt. Även om nyhetsrapporteringen under Sjöstedts partiledartid dominerats av mer eller mindre obefogad kritik mot vinstuttag i välfärdsföretag, bristande underhåll av statlig infrastruktur och samvetslösa europeiska storbanker, litar väljarna inte på Vänsterns ekonomiska politik.
Med en vänsterstyrd regering skulle enbart den offentliga sektorn kunna växa.
Vänsterpartiets skuggbudget – som presenterades i höstas, utan stöd av det tilltänkta samarbetspartierna Miljöpartiet och Socialdemokraterna – bestod av trånga ekonomiska tvångströjor för väljargrupper med ordinära inkomster. Vänstern vill bland annat trappa av jobbskatteavdraget från 30 000 kronor i månaden, höja bolagsskatten och arbetsgivaravgiften för unga vuxna, samt återinföra såväl fastighets- som arvsskatten. Många som arbetar eller äger sitt boende förlorar stort på förslagen.
Samtidigt är Vänsterpartiets jämställdhetspolitik långt ifrån trovärdig. Tillsammans med Sverigedemokraterna har Vänstern riksdagens gubbigaste ledning: Partiordföranden, partisekreteraren och gruppledaren i riksdagen är samtliga män. Den mest profilerade kvinnan, Rosanna Dinamarca från Trollhättan, är tragikomiskt nog feministisk talesperson.
Vänstern har en lång tradition av att hårdbeskatta vanliga löntagare och inte vilja leva som man lär. Den traditionen befäster Jonas Sjöstedt.
Lars Kriss
