Sverige brukar betraktas som ett demokratiskt föredöme. Med rätta.
Vi är inte bäst i klassen, det är Norge, vi är heller inte näst bäst, det är Island, men vi hamnar på tredje plats i den brittiska tidskriften The Economist’s demokratiindex. Enligt nyss nämnda index finns det bara 19 fullvärdiga demokratier i världen.
Det har gått 76 dagar sedan valet. Fortfarande finns det ingen statsminister eller regering i sikte, som kan tolereras av riksdagen. Nästa statsministerkandidat att misslyckas är Stefan Löfven (S). Det politiska kaoset kan på sitt sätt ses som ett bevis på att demokratin fungerar. Politikerna förhåller sig snällt och lydigt till väljarnas dom över partier och politiker.
Men för att demokratin ska fungera fullt ut krävs det en sak till; att politikerna tar sitt ansvar gentemot väljarna och faktiskt hittar en lösning på det kontrollerade politiska kaoset. Det måste, precis som talmannen Andreas Norlén (M) konstaterade, få ta sin tid, men samtidigt inte för lång tid. Förr eller senare måste politikerna hitta en acceptabel lösning i sann demokratisk anda.
Nog om detta.
När Sverige gick till val i höstas fanns valobservatörer från OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) på plats för att granska valet. Det var första gången som OSSE granskat ett val i Sverige. Deras slutrapport slår fast att den svenska lagstiftningen utgör ett solitt fundament för att genomföra demokratiska val och att valsystemet är både öppet och transparent.
Men den innehåller också kritik. Inte i den omfattningen och i det tonläget som mindre demokratiska länder fått utså.
OSSE:s dom efter det ungerska valet i våras, där premiärminister Viktor Orbán och hans Fidesz vann en jordskredsseger, var till exempel mycket hård: Hotfull och främlingsfientlig retorik, partiska medier och oklar kampanjfinansiering undergrävde möjligheten för utmanare att tävla på lika villkor.
För Sveriges del handlade det främst om att vidta åtgärder för att garantera valhemligheten, att se till att de valsedlar som ska finnas i vallokalerna också finns där – från vissa håll rapporterades det om att valsedlar saknades på valdagen – och att öka transparensen i kampanjfinansieringen. I dag behöver partierna bara redovisa intäkter, inte utgifter, tillgångar och skulder.
Den typen av uppgifter får inte vara ”företagshemligheter”. Här måste öppenhet och insyn gälla. Öppenhet är syret i en demokrati. Självklart ska både inkomster och utgifter redovisas. Hur ska annars väljarna kunna veta hur deras parti och/eller kandidat finansierar sin kampanj.
När det gäller att se till att valhemligheten bevaras och garanteras gjorde Skellefteå kommun ett ypperligt arbete i förväg i höstas. I de vallokaler som jag besökte kunde varje enskild väljare plocka vilka valsedlar hen ville utan att någon annan såg på. Ett förslag som riksdagen klubbade igenom i förra veckan.
Det tog längre tid än vanligt att rösta, men tid i utbyte mot stärkt valhemlighet är helt okej.
I det här fallet kan Skellefteå sträcka på sig.
Det kan Sverige också göra. Samtidigt som kritiken från OSSE:s valobservatörer måste tas på största allvar. Även en historiskt stark demokrati som Sverige behöver arbeta kontinuerligt för att göra demokratin motståndskraftig mot nuvarande och framtida hot.
Det har sagts hur många gånger som helst, men det tål att sägas igen: Demokratin får aldrig bli självklar, eller tas för given.