Hönan och ägget är ett vanligt filosofiskt dilemma.
Metaforiskt överfört på det planerade kulturhuset i Skellefteå blir det: behöver kulturen ett kulturhus eller är det kulturhuset som behöver kulturen.
Eftersom det är den offentligt finansierade institutionella kulturen – Västerbottensteatern, biblioteket och konsthallarna – som ska bilda stommen i kulturhusets verksamhet kan man konstatera att det är kulturen som behöver kulturhuset.
Vad som ska hända med övrig kultur i Skellefteå är däremot mer oklart.
I maj 2014 satte en kommunal folkomröstning, i varje fall tillfälligt, p för en centralt belägen bro över Skellefteälven. Nu är frågan om det planerade kulturhuset ska gå samma öde till mötes. Ett folkinitiativ vill i varje fall få till en folkomröstning om kulturhusets vara eller inte vara.
Men för det krävs att tio procent av de röstberättigade i kommunen skriver på och att inte en 2/3-majoritet i kommunfullmäktige säger nej.
Det där med kommunala folkomröstningar och folkinitiativ är långt ifrån enkelt. Det finns både för- och nackdelar. Folkomröstningar har till exempel en tendens att förenkla komplicerade problem och reducera dem till frågor med ett ja- och nej-svar, samtidigt som de utan tvivel bidrar till att öka det politiska medvetandet.
I en rapport från Sveriges kommuner och landsting ”Det reformerade folkinitiativet: erfarenheter 2011–2013” skriver forskaren Ann-Cathrine Jungar från Södertörns högskola så här: ”Med det kommunala folkomröstningsinitiativet har en ny kommunal konstitutionell praxis utvecklats. De direktdemokratiska instrumenten har gradvis utvidgat medborgarnas möjligheter till deltagande. Däremot tycks deltagandet inte resulterat i ett ökat inflytande. Frågan om folkomröstningarnas roll i den kommunala demokratin är fortsättningsvis öppen.”
Man måste beundra personerna bakom ett folkinitiativ. Det krävs resurser: engagemang, tid, kunskap, närverk och organisation. De brukar stå på torg och i köpcentrum, dela ut flygblad, skriva insändare och debattartiklar och starta virtuella närverksgrupper för att få tillräckligt många namnunderskrifter för att fullmäktige ska behandla frågan om en folkomröstning eller inte.
Samtidigt måste folkomröstningsvapnet användas med både klokhet och försiktighet. Efter broomröstningen har det höjts röster om att folkomrösta om bildandet av en storregion i norra Sverige den nya vattentäkten och nu kulturhuset.
Hur som helst finns det en avgörande skillnad mellan folkomröstningen om bron över älven om den planerade om kulturhuset. I brofrågan var politiken djupt splittrad, bara Socialdemokraterna var för, alla andra partier var emot.
När det gäller kulturhuset är det bara Sverigedemokraterna, med två av 65 mandat, som säger nej.
Så även om den grupp Skelleftebor, med Markku Abrahamsson i spetsen, lyckas få ihop tillräckligt många underskrifter är det högst troligt att folkomröstningen stoppas redan av kommunfullmäktige.
Som synes är folkomröstningar i en representativ demokrati svåra att handskas med, det finns både för- och nackdelar. Men så länge lagen ser ut som den gör är det här någonting som politiker och helt vanliga medborgare har att förhålla sig till. Och göra det med största möjliga fingertoppskänsla.