FOTO: JESSICA GOW/TT
Den 24 oktober kommer många barn i svenska förskolor att fira FN-dagen genom att rita flaggor och fredsduvor. Det kan förstås vara både roligt och lärorikt, men det ritualmässiga hyllandet av FN i förskolan och skolan säger en hel del om vår relation till världsorganisationen.
I Sverige har vi länge projicerat vår bild av oss själva som en humanitär stormakt på Förenta Nationerna. Medvetna om vår egen begränsade roll i världen har FN fått fungera som snuttefilt för alla svenska världssamveten. FN har, oavsett vad organisationen faktiskt presterat, betraktats som ett löfte om hur världen skulle kunna se ut om bara Sverige fick bestämma.
Det hade varit en sak om den enda konsekvensen varit flaggmålande dagisbarn. Problemet med den idealiserade bilden av FN är att den fått oss att bortse från organisationens omvittnade ineffektivitet, den utbredda korruptionen och oförmågan att hantera väpnade konflikter, nu senast i Syrien. Dessutom har vi blundat för att ökända diktaturer fått kontrollera exempelvis FN:s råd för mänskliga rättigheter.
En organisation som står för världsfred, kan väl inte göra något fel, och om något ändå blir fel måste man tänka på det goda syftet – så skulle man kunna sammanfatta den svenska hållningen.
Sverige är också en av de mest hängivna bidragsgivarna till FN-systemet. De senaste tre åren har Sverige bidragit med 24 miljarder. Medan andra länder ofta ställer krav på att pengarna ska användas till specifika projekt, är mer än hälften av det svenska stödet kontantbidrag som mottagarna får göra vad de vill med. Detta fick journalisten Jenny Nordberg att för en dryg vecka sedan i Svenska Dagbladet beskriva Sverige som ”FN:s jultomte”.
Man kan jämföra det med den berättigade kritiken mot att biståndsbudgeten finansierat förra biståndsministern Gunilla Carlssons (M) lön. Det är knappast bättre att biståndsbudgeten varje år används för att finansiera FN-byråkratins löner.
Men framförallt finns det anledning att fråga sig vad vi egentligen får för pengarna. FN-systemet är mycket svårt att utvärdera, det saknas generella regler för transparens och det interna motståndet mot utvärderingar är stort. De utvärderingar som gjorts inom exempelvis FN:s utvecklingsprogram UNDP är dessutom nedslående, både vad gäller insatsernas fokus och långsiktiga resultat, konstaterade Svenska Dagbladet nyligen i en granskning av bidraget till FN.
Att Riksrevisionen nu ska granska det svenska stödet är naturligtvis välkommet. Men det är också på tiden att vi skaffar oss en vuxnare syn på FN. Självklart ska Sverige föra en aktiv utrikespolitik till stöd för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, men vi måste inse att FN faktiskt inte alltid är det bästa instrumentet, hur fint det än är med alla flaggor.
Svend Dahl
