Regler och principer är bättre än att ständigt ifrågasätta vad som är rätt och fel. Foto: Anders Wiklund/TT
”Samtidigt så finns det en helhet som vi måste ta hänsyn till. Alla tre är ju elever och alla tre är på sätt och vis offer i det här.”
Så kommenterade rektorn på en skola i Lund hur man hanterat ett våldtäktsfall som fått stor medial uppmärksamhet (Sydsvenskan 6/3 2017).
En 14-årig flicka blev, efter en längre tids mobbing, utsatt för en våldtäkt av två pojkar från samma skola. Den ena gärningsmannen, som var straffmyndig, dömdes till samhällstjänst för våldtäkt mot barn.
Att de båda gärningsmännen fick gå kvar i skolan medan flickan undervisas på annan plats har med rätta upprört många. Skolan har ändrat sitt beslut efter uppmärksamheten. Det är bra. Men det är tragiskt att det behövdes medial granskning för att beslutet skulle ändras.
Intervjun med rektorn i Sydsvenskan illustrerar ett generellt problem i fråga om synen på rättvisa: Det finns en ”helhet”, pojken som blivit dömd är ”på sätt och vis ett offer”. Om det förekommit mobbing ”beror på vad man menar med det”, kraftfullt agerande riskerar att ”väcka en oro”, och ”det är svårt att säga vad som är rätt och vad som är fel”. Och självklart: ”Vi har ett värdegrundsarbete.”
Skolledningen bortförklarar bristande handlingskraft genom att rabbla upp ord som inte betyder någonting, och för in perspektiv som är totalt irrelevanta och saknar konkret innehåll.
Att ersätta tydliga regler med ”värdegrundsarbete” är inget unikt för skolan i Lund. När en ung kvinna som jobbade på ett HVB-hem mördades förra året funderade rikspolischef Dan Eliasson bland annat kring mördarens orättvisa uppväxtvillkor (Gomorron Sverige 21/1 2016).
I en krönika i Aftonbladet uppmärksammade skribenten Peter Kadhammar hur kommunen i Botkyrka ursäktar en kommunalt sponsrad hjältemålning av kriminella med att ”det är bra att ge röst åt olika sorters historier.”
Tydliga regler och moraliska principer har i dessa fall ersatts av en inställning att allt ska ifrågasättas, att det alltid finns två sidor av samma mynt och att lösningen på trakasserier är att sitta i en ring och prata om sina upplevelser.
Detta illustreras inte minst genom skolämnet livskunskap, som blivit allt populärare det senaste decenniet – trots att forskning visar att utsatta elever inte alls mår bättre av att berätta för hela klassen om eventuella övergrepp.
Den här typen av ”kritiskt ifrågasättande av normer” slår helt fel. Visst kan det vara så mördare och våldtäktsmän har haft en jobbig uppväxt. Men det är ingen ursäkt. Slappt värdegrundsarbete leder bara, paradoxalt nog, till att våldtäkter och gängkriminalitet legitimeras.
Vanlig, hederlig moral behöver göra comeback. Om man tycker att det är svårt att avgöra vad som är rätt och vad som är fel när en ung flicka har blivit utsatt för övergrepp borde man ta sig en funderare över vad man egentligen har för människosyn.
Tydliga regler som alla kan förhålla sig till är bättre än värdegrundsflum. Offret ska till varje pris skyddas och det är inget man kan diskutera.
Karin Pihl
