FI:s nya partiledare Victoria Kawesa är blind inför vissa typer av jämställdhetsproblem. Foto: MAJA SUSLIN/TT.
Vi måste prata om kultur. Och framförallt om begreppet kulturrasism och hur det används av Feministiskt initiativs nya partiledare Victoria Kawesa och de som delar hennes världsbild.
Efter att TV4 i förra veckan avslöjat hur kvinnor i vissa förorter förhindras från att leva som de vill och att en friskola aktivt könssegregerat lågstadiebarn gick Kawesa ut och hävdade att det patriarkala förtrycket finns i hela samhället och det är orimligt att så mycket fokus läggs på orten. Hon kallade dem som lyfte den jämställdhetsproblematik som finns inom vissa grupper för kulturrasister. I debatten som följde fanns även de som hävdade att det är omöjligt att särskilja kulturer eftersom varje människa har sin egen uppfattning om vad som är rätt och fel och att det är inkorrekt att koppla detta till ursprung och uppväxt.
Det finns ett i grunden gott syfte i att inte vilja skapa ett vi-och-dom-samhälle genom att försöka hävda att människors levnadsmönster inte skiljer sig nämnvärt åt, eller att ingen kultur – om dessa nu ens existerar – är bättre än någon annan.
Problemet är att det inte stämmer. För det första existerar olika kulturer i allra högsta grad. De befinner sig i ständig utveckling och förändring och är omöjliga att exakt avgränsa, men kultur i bemärkelsen traditioner, språk, mat och sedvänjor är det som i mångt och mycket bygger upp våra identiteter. Den kulturella gemenskap vi delar med andra skapar trygghet, kontinuitet och knyter samman generationer. Den förser oss med grundläggande normer och värderingar.
Att påstå att kurder, japaner eller för den delen våra nationella minoriteter inte har någon kulturell särart är djupt problematiskt. Det faktum att vi på individnivå är olika även om vi tillhör samma kultur och fria att som vuxna anamma andra sedvänjor än de växt upp med, betyder inte att man inte på en generell nivå kan urskilja tydliga mönster.
För det andra så måste vi våga se att det inom alla kulturer finns uppfattningar och beteenden som är mindre trevliga. Om vi inte erkänner detta kommer vi aldrig på ett fungerande sätt att kunna ta tag i allvarliga samhällsproblem. Hedersförtryck förekommer inte i samma utsträckning i hela landet eller i alla grupper. De patriarkala strukturerna är betydligt starkare i förorter där det skapats enklaver präglade av kulturella mönster med ursprung i Mellanöstern. På samma sätt återfinns en osund alkoholkultur oftare i kulturellt svenska – och för den delen finska – miljöer.
I själva verket är det allra mest rasistiska att relativisera likt Kawesa eftersom det i förlängningen leder till att människor i vårt land ges olika rättigheter. Det är inte alltid enkelt att bryta med de negativa mönster som är starka i ens närmaste omgivning, men vi måste alla ha möjlighet att göra det. Ibland krävs stöd från samhället. Då kan vi inte ha politiker som hävdar att olika kulturer inte finns eller att alla traditioner är lika bra.
Malin Lernfelt
