FOTO: FELIPE DANA/AP PHOTO/SCANPIX
Låt oss, så här inledningsvis, tala klarspråk: Prostitution är en vidrig hantering, från början till slut, en marknad där människor köps och säljs, utnyttjas för att sedan kasseras, ofta inom ramen för den grova organiserade brottsligheten.
När sexköpslagen klubbades igenom i riksdagen, i dag på dagen för 15 år sedan, var det efter en av de hetaste debatterna kring ett enskilt lagförslag i modern tid. Lite förenklat kan man beskriva det hela så här: det som tidigare var lagligt, att köpa en sexuell tjänst, kriminaliserades, och det som tidigare var olagligt, att sälja en sexuell tjänst, avkriminaliserades.
Kollegan Dagens Nyheter har granskat sexköpslagen. Slutsats: trots att fler har dömts för sexköp under de senaste åren, har ingen fått fängelse, och detta trots att straffet för sexköp skärptes 2011, från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Domstolarna har hittills ansett att det räckt med dagsböter, trots att det i vissa fall handlar om återfallsförbrytare har man vid straffmätningen utgått från den nedre delen av straffskalan. Lite märkligt är det onekligen, kan tyckas, att det ingenting händer i landets domstolar, trots att både lagar och straffen för brott mot dessa skärps.
Har lagen varit framgångsrik? Anhängarna säger naturligtvis ja, den öppna prostitutionen har minskat och den organiserade brottslighet som är knuten till människohandel och trafficking har försvårats. Medan motståndarna vill göra gällande att en redan från början ljusskygg brottslig verksamhet har blivit än mer ljusskygg, att det raggas på internet i stället för på krogar, gator och torg. Sannolikt är det så att både anhängare och motståndare har rätt, i varje fall till viss del.
Behövs ytterligare straffskärpningar? När det gäller just den här typen av brott, som inte ger förövaren någon ekonomisk vinning, borde en sådan kunna ge goda (läs avskräckande) effekter. Samhället måste också tala om att det inte är okej att köpa och sälja människor, varken pojkar eller flickor i en fattig rumänsk by, för vidare transport till kunder i de rikare EU-länderna, eller i samband med själva köpet av den sexuella tjänsten.
Avundsjuka blickar riktas mot Sverige, som av många ses som ett föregångsland när det gäller att hantera problemen kring sexköp. Men det räcker inte. Det gäller också att komma åt de ligor med människosmugglare som förser marknaden med nya pojkar och flickor, män och kvinnor, ett problem som bara kan lösas på gemensam EU-nivå. Under tiden gäller det att analysera effekterna av sexköpslagen, skärpa den ytterligare om det behövs, och göra Sverige till ett mindre attraktivt land för dagens slavhandlare. Det handlar om mänskliga rättigheter för de mest utsatta.
