Jag är feminist och liberal. Det tycks provocera både antifeminister – eller ”jämställdister” som debattören Pär Ström har kallat sig – och vänsterskribenter som Maria Sveland.
För egen del har det aldrig varit några konstigheter att kombinera feminism med liberalism; det finns strukturer, begränsande normer och könsroller, som måste motverkas (feminism). Och lösningen är att vi behandlas som människor och inte som män eller kvinnor (liberalism, antikollektivism).
Men kanske mer än något annat är feminism en fråga om perspektiv. Den feministiska tidskriften Bang har publicerat en mejlkonversation, där journalisten Devrim Mavi och författaren Lidija Praizović diskuterar med utgångspunkt i en text som Praizović skrev i en större tidning. I artikeln kritiserade hon den svenska medelklassfeminismen, ”lyxfeminismen”, för att vara uteslutande.
Praizović beskrev ett tillfälle när feminister, från feministiska scenkonstgrupper från hela landet, hade samlats. Då gick författaren Maria Sveland upp på scen och hånade – och publiken skrattade med – såväl den tidigare jämställdhetsministern Nyamko Sabuni, skribenten Natalia Kazmierska som undertecknad. Sveland förklarade även att hon ville vara på ”champagnenivå”. Detta sammantaget fick Praizović att känna sig utanför och ensam. Jag känner så väl igen känslan.
Nu vet jag – tack och lov – att långt ifrån alla feminister har en nedlåtande syn på andra feminister som ”har mage” att avvika från feminism i etniskt homogen medelklasstappning, även om problemen funnits där. I stället för att erkänna uppmärksammandet av hedersproblematik som en del av feminismen, har det pekats finger åt de kvinnor som gör det, i exempelvis Feministiskt initiativ. Och hur får arbetarklassens kvinnor – fjärran Stockholms innerstad – någonsin plats på någon elitistisk ”champagenivå”?
Praizović skriver att hon aldrig kommer att förlåta den svenska feminismen för att ha lämnat hennes mamma, med annan etnicitet och klassbakgrund, utanför. Min egen farmor giftes bort som 13-åring och min mamma kämpade för att få studera. Innan mamma hade fyllt 30 flydde hon som politisk flykting till ett nytt land med två döttrar i famnen. Hårt arbete präglade den första tiden i det nya landet; dela ut tidningar och arbeta på tvätteri, lära sig språket. Samtidigt som hon brottades med omgivningens syn på hur en hedersam kvinna ska vara.
Dessa berättelser måste också få plats. Som det är nu är det för trångt, kvävande trångt, i svensk feministisk debatt. Vågar man hoppas att Lidija Praizović ack så relevanta kritik tas på allvar?
