Internationella kvinnodagen ter sig ibland som feminismens motsvarighet till miljörörelsens ”Earth hour” – ett ytligt jippo en dag om året. En kort stund för att uppmärksamma ”kvinnofrågor”, när jämställdhet i själva verket berör alla människor årets samtliga dagar.
I samband med Sveriges Televisions program ”Fittstim” ställdes frågan om feminismen har gått för långt, vilket fick snurr på jämställdhetsdebatten. Visst har man genom åren sett rubriker om att Vetenskapsrådet har beviljat en ansenlig summa till projekt som ”Trumpeten som genussymbol”. Eller hört feminister som ser fiender överallt, även där de inte finns.
Ytterligheterna har väldigt lite med den breda feminismen att göra. Feminism utgår från något så grundläggande som idén att människor inte ska få skit så fort de överträder en könsroll. För att det ska vara lika självklart för kvinnor att ta makt och tjäna pengar, som för män att ta ansvar för hem och familj.
En del tror att förändring kommer uppifrån, genom exempelvis lagstiftad kvotering. Jag tror tvärtom att varaktig förändring kommer underifrån. I stället för att polera ytan måste diskriminerande attityder motarbetas i grunden, och i långt fler sfärer än i den absoluta näringslivstoppen.
Vad ses som kompetens? Varför kvoteras män in? Varför tar kvinnor så stor del av föräldraledigheten? Löneförhandlar män bättre? Hur får vi människor att inte per automatik hänvisas till stereotypa roller? Det är långt viktigare, och svårare, frågor än krav på perfekt statistisk.
Tidigt måste flickor och pojkar få höra att hela arbetsmarknaden är öppen för dem. Det räcker med att bläddra i en leksakskatalog för att se motsatsen. I Svenska fotbollförbundets distriktsturneringar i Stockholm är det Byggnads som sponsrar pojkturneringen medan Kommunal sponsrar flickturneringen. Signalerna om vad som är kvinnligt och manligt i yrkeslivet är tydliga. Hur få fler att välja fritt om man gång på gång stärker könsrollerna?
Även om det mesta går framåt finns det fortfarande branta uppförsbackar. Sällan blir ofriheten så tydlig som i hederskulturen, där ofta föräldrar och släkt har strikta krav på hur man ska leva och vem man ska leva med. En självklar fråga för feminister att ta tag i.
När kvinnor struntar i könsroller står alltför ofta kritiker på rad: hon kallas ”egoistisk”, ”maktgalen” eller ”hora” i skolkorridoren. Först när det inte längre är så, kan så kallade kvinnofrågor förpassas till ett trevligt firande den 8 mars.