Tiggeri har blivit ett vanligt inslag på gator och torg. Den öppna fattigdom som välfärdsstaten så framgångsrikt har bekämpat är tillbaka i en delvis ny skepnad. Människorna som vädjar om förbipasserandes allmosor gör det inte på grund av påstådda sprickor i det svenska skyddsnätet. De väljer att tigga eftersom några veckor med en tummad papperskopp på en trottoar i Sverige är bästa alternativet att försörja nära och kära i hemlandet.
Den bottenlösa fattigdomen är inte vår. Däremot påminner tiggeriet på allmänna platser oss om hur den existerar runt omkring oss. Att gå förbi någon, som med vädjande blick och smutsiga kläder frågar om man har en krona att undvara, är påfrestande för de flesta. Det är inget tvång att ge bort några kronor. Ingen ska känna personlig skuld för tiggarnas situation. Däremot bör vi respektera andras försök att försörja sig.
Majoriteten som är födda i Sverige efter 1945 har aldrig gått hungriga för att pengar till mat har saknats. Vårt kollektiva välbefinnande är ett privilegium som vi bör påminna oss om: Varje gång någon slentrianmässigt konstaterar att den svenska välfärdsstaten inte längre existerar, varje gång en nybliven EU-medborgare sträcker fram sin papperskopp och säger ”please”.
Politiska krav på att förbjuda så kallat organiserat tiggeri visar dels på en bristande förståelse om fattigdomens orsaker, dels på ett förakt mot individen som valt att tigga för att förbättra sin egen situation. Att förbjuda någon att be om hjälp är knappast rätt sätt att hjälpa den mest utsatta.
Logiken haltar när Eva Solberg, ordförande för Moderatkvinnorna i Stockholm, vill lösa fattigdomens konsekvenser med hjälp av böter. Om man säger sig vilja hjälpa den enskilda människan till en bättre framtid, kan man inte slå undan hennes för stunden enda sätt att försörja sig (Aktuellt 30/7).
Tiggeriet på svenska gator och torg är sällan mer organiserat än att släkter och familjer hjälper varandra. Stockholmspolisen uppger att enstaka fall av tvång förekommer – men nidbilden av ligor som utnyttjar försvarslösa individer, och som har använts som ett skäl till att tiggeriet bör förbjudas, är överdriven.
Ingen vet hur många utländska tiggare som befinner sig i Sverige. Det enda som är säkert är att antalet ökar och att fattigdom aldrig kan deporteras. Så länge EU präglas av stora inkomstskillnader, och skyddsnäten för utsatta grupper i de fattigaste medlemsländerna förblir svaga, får vi antagligen vänja oss vid en ny gatubild. Den fria rörligheten är EU:s fundament. Rätten att röra sig fritt kan inte offras för att välmående svenskar trodde att synlig fattigdom var något välfärdsstaten lämnat bakom sig.
Lars Kriss
ledarskribent
