FOTO: RAHMAT GUL/AP PHOTO/TT
I dagarna samlas världens ekonomiska och politiska elit till vad som kanske bäst kan beskrivas som världskapitalismens svar på Almedalsveckan: World Economic Forum i den schweiziska alpbyn Davos.
Inför mötet har World Economic Forum genomfört en undersökning bland personer i organisationens olika nätverk om vilka risker de ser i omvärlden. Föga förvånande får den politiska oförmågan att hantera klimatfrågan och det osäkra ekonomiska läget framträdande roller när den globala eliten rangordnar samhällsproblem.
Mer överraskande är kanske att bankirerna, företagsledarna och toppolitikerna även lyfter fram den tilltagande ojämlikheten som en av de absolut allvarligaste hotbilderna. Precis som med klimatfrågan bedömer deltagarna på Davosmötet att det är mycket stor sannolikhet för att hotbilden blir verklighet samtidigt som konsekvenserna kan bli mycket allvarliga.
Den schweiziska banken Credit Suisse konstaterade häromåret att 29 miljoner människor, 0,6 procent av världens befolkning, kontrollerar 39 procent av världens tillgångar. I dagarna kom biståndsorganisationen Oxfam med en liknande beräkning. De 85 rikaste personerna i världen har en lika stor förmögenhet som den fattigaste halvan av världens befolkning.
Ökande inkomstskillnader är en utveckling som hotar den samhälleliga stabiliteten och därmed den ekonomiska utvecklingen. Vi riskerar att få samhällen där den sociala sammanhållningen och förtroendet för demokratin minskar, allteftersom politiken blir helt inriktad på att tillfredsställa den ekonomiska elitens intressen, samtidigt som människors möjligheter att utvecklas, oavsett social bakgrund, försämras.
Ur ett svenskt perspektiv är det intressant att följa diskussionen om ökande klyftor, då många av de åtgärder som föreslås skulle betraktas som politiskt omöjliga om de kom från ett svenskt politiskt parti. När OECD 2011 publicerade en rapport om ökande inkomstskillnader talade man om progressivare beskattning samt fastighets- och förmögenhetsskatter. I andra sammanhang diskuteras arvsskatt och hårdare regleringar av finanssektorn.
Samtidigt finns en motsägelse i den ekonomiska elitens engagemang. Samma personer som lägger pannan i djupa veck i Davos skulle snabbt skicka ut sina lobbyister om det verkligen kom lagförslag som försökte motverka ökad ojämlikhet. På andra områden, exempelvis vad gäller hårdare regleringar av finanssektorn, vars snabba expansion de senaste 20 åren är en faktor bakom de ökade inkomstskillnaderna, påminner situationen om klimatfrågan. Det saknas både internationella institutioner och vilja bland världens länder att komma överens.
Sverige ligger fortsatt bra till när det gäller jämlikhet. Men även här går utvecklingen åt fel håll, på samma sätt som i de flesta andra OECD-länder. Det borde inte krävas en alpby full av kapitalister för att inse faran med denna utveckling.
Svend Dahl
