FOTO: MICHAEL PROBST/AP PHOTO/TT
Efter sex år med en krympande ekonomi räknar den grekiska regeringen med en blygsam tillväxt på 0,6 procent under nästa år. Sakta börjar det i debatten etablera sig en bild av att eurokrisen är över och att den gemensamma valutan, så snart Grekland och de andra krisländerna fått ordning på sina ekonomier, kommer att fungera precis så bra som många föreställde sig när den infördes.
Den nya antologin ”Överlever Euron?”, utgiven av tankesmedjan Fores, ger emellertid en betydligt dystrare bild.
I boken konstaterar ekonomiprofessorn Lars Calmfors att den åtstramningspolitik som bedrivs i krisländerna för att minska statsskulderna, visserligen fungerar rent tekniskt. Men den kräver att euroländerna med sunda ekonomier för en mer expansiv politik. För även dessa, som Tyskland i dag, en stram ekonomisk politik kommer det att försvåra återhämtningen för krisländerna.
Samtidigt kvarstår det grundläggande problemet att eurozonen består av ekonomier med väldigt olika förutsättningar. Problemen har dessutom tilltagit under åren med euron, som gjort att Tysklands konkurrenskraft förstärkts samtidigt som länderna i södra Europa blivit allt mindre konkurrenskraftiga.
Det naturliga sättet för länderna i Sydeuropa att kompensera för denna utveckling vore att låta valutan falla i värde, på samma sätt som skedde med kronan i samband med krisen i början av 1990-talet. Det är dock omöjligt inom ramen för den gemensamma valutan. För att åstadkomma vad ekonomerna kallar en real depreciering, som kan stärka konkurrenskraften, krävs därför lönesänkningar, vilket bara går att uppnå till ett högt socialt pris.
För att ge den tänkta effekten måste åtstramningspolitiken dessutom fortsätta under långt tid framöver, menar Calmfors. I längden är det svårt att tänka sig att regeringarna i krisländerna kommer att acceptera de politiska och sociala konsekvenserna av en sådan politik, i form av massarbetslöshet, förlorad framtidstro och politisk extremism.
Det bästa sättet att lösa eurokrisen är därför att omedelbart skriva ner krisländernas skulder, konstaterar Calmfors. Det skulle minska behovet av besparingar och påskynda den ekonomiska återhämtningen.
Sannolikheten att det kommer att hända är dock liten. I stället lär vi få se fortsatt krisstöd i form av exempelvis nya lån som bidrar till att hålla uppe krisländernas statsskulder. Frågan är bara hur länge de tyska skattebetalarna accepterar att samla potentiella förluster på hög.
Euron är en stark symbol för idén om ett enat Europa, och som sådan är den lätt att känna sympati för. Men den har också alltid i huvudsak varit ett politiskt projekt, där de ekonomiska invändningarna fått komma i andra hand. Problemet är bara att de ekonomiska konsekvenserna riskerar att äventyra de värden den gemensamma valutan var tänkt att symbolisera.
Svend Dahl
