Det är november, det här året dröjer sig hösten kvar. SMHI:s senaste tiodygnsprognos talar om regn, ingen snö, och några plusgrader.
Det är i och för sig inget konstigt med det, för väder är en sak klimat en helt annan.
När klimatförhandlingarna i Paris inleds om några veckor (30 november) finns det förhoppningar om ett avtal som alla kan ställa sig bakom, att fiaskot i Köpenhamn 2009, där länderna med lägst klimatambitioner tilläts styra förhandlingarna, inte ska behöva upprepas.
Tanken är att ensidiga löften om hur utsläppen av klimatgaser ska minskas till 2030 ska ersätta ett för alla länder bindande avtal. Det är ett steg i rätt riktning, men det steget är inte tillräckligt stort. De klimatlöften som världens länder avgivit ”räcker inte” för att hålla temperaturökningen på jorden inom rimliga gränser till 2100, konstaterar FN:s miljöprogram UNEP.
Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och chef för Stockholm Resilience Centre, berättade precis vad det handlar om i sitt hyllade sommarprat i P1 (12/7 2015): När många tycks tro att jorden har en förkylning, handlar det egentligen om cancer. Siktet var främst inriktat på världens toppolitiker, de som med hjälp av politiken kan göra skillnad.
Hur stora utsläppsjättar som Kina, EU, Indien och USA, som tillsammans svarar för drygt 50 procent av de globala utsläppen, agerar påverkar i högsta grad klimatet på lokal och regional nivå. Vid slutet av seklet kan medeltemperaturen i Västerbotten, med dagens globala miljöpolitik, ha stigit med cirka sex grader. Nu pekar förvisso det mesta på att ökningen skulle stanna vid tre. Men det är ändå en grad över gränsen för att inte klimatet ska förändras katastrofalt.
Då är frågan hur klimatet i Västerbotten kommer att förändras. Att det blir varmare är självklart, vegetationsperioden ökar med 30–50 dagar och antalet varma dagar blir fler. Skogsindustrin gynnas när klimatförändringen kommer att ge betydligt mer skog för avverkning. Samtidigt som den viktiga skidturismen kommer att missgynnas. Årsnederbörden kommer att öka med 20–40 procent, mest på våren. Globalt handlar det om torka, översvämningar, krig och vattenbrist.
Det är lätt att måla upp katastrofscenarier. Samtidigt måste man vara medveten om att mycket hänt på bara några år, att utvecklingen i varje fall delvis går i rätt riktning. Fler och fler aktieplacerare väljer bort företag i olje- och kolsektorn, kostnaderna för sol- och vindkraft har rasat vilket i sin tur inneburit att globalt sett satsas det mer på förnybar energi än på fossil. Marknaden har helt enkelt sprungit ifrån politiken.
Om marknaden gör sitt och politiken sitt är vi kanske, för att använda Winston Churchills ord, ”i slutet av början”. De flesta är överens om att ett misslyckande i Paris hade fått katastrofala följder. Vi står inför ett av de viktigaste besluten i mänsklighetens historia.