En robot från företaget Starship Technologies testas i syfte att förändra sättet som paket levereras på.
Den lilla vita roboten har sex hjul och en hög flagga som påminner om de som sitter på små barns cyklar.
Vilket kanske är lämpligt. Roboten är förvisso självkörande, men den håller fortfarande på att lära sig att navigera och förhålla sig till faror och hinder i trafiken.
Innandömet är ett tomt utrymme där de flesta normalstora paket får plats. Starship Technologies, som tillverkar den, tänker sig att roboten främst ska ersätta budleveranser i storstäderna.
Om det är just denna robot som lyckas med den bedriften är svårt att säga. På lite sikt råder det dock ingen tvekan om att automatiserade leveranser kommer att bli en naturlig del av vår vardag.
Och inte bara i städerna. I början av 2018 genomförde företaget Embark en testkörning av sin självkörande lastbil, som i princip på egen hand körde från Jacksonville i Florida till Los Angeles i Kalifornien. En körsträcka på nästan 400 mil. I lasten fanns kylskåp från Electrolux.
Om man dessutom ser till vilka effekter självkörande personbilar får på sikt – regionförstoring, färre olyckor och bilköer, och ett kraftigt minskat behov av parkeringsplatser i städerna är bara några – så inser man snabbt att inte bara vårt transportsystem står inför stora förändringar, utan också samhället i stort.
Man kan förvänta sig att stora grupper kommer att stå utan jobb. Om det dröjer tio eller tjugo år innan taxi- och lastbilschaufförer blir arbetslösa är svårt att bedöma.
Men det är ett viktigt problem att lösa.
Politisk balansgång i infrastrukturfrågor blir också viktigt. Är det värt att investera i höghastighetsjärnvägar, eller riskerar de bara att bli en ny Göta kanal; en gång betydelsefull, men nu en parentes i transportsammanhang? Vågar man bygga nya spår för regionaltåg, för spårvagnar, eller nya landningsbanor på flygplatserna?
Det sistnämnda är aktuellt inte minst på grund av klimatfrågan. De flesta är överens om att flygandet måste minska, eller åtminstone inte kan fortsätta att öka, om Sverige och världen ska nå sina klimatmål. Det har bland annat lett till att Miljöpartiet i Stockholm fått igenom att stänga Bromma flygplats efter att avtalet löper ut 2038.
Det kan förstås visa sig vara klokt. Men man kan också invända att om utvecklingen av batterier fortsätter i samma takt som de senaste åren så kommer elektriska flygplan att vara kommersiellt gångbara ersättare till fossildrivna plan inom 20–25 år. Det gör exempelvis Norges ambition om att allt inrikesflyg 2040 ska göras med elplan begriplig.
Därmed inte sagt att man omedelbart ska börja bygga ut flygplatserna. Det rimliga förhållningssättet till en stegrande teknisk utveckling är inte att tro sig veta allt, utan att planera, utvärdera så gott det går, och ändra efterhand. Och inte minst att göra lagar, skatter och regler så teknikneutrala som det bara går.
Sedan får andra avgöra vilken robot som sköter leveranserna bäst.
Joakim Broman