De senaste veckorna har ett 20-tal asylsökande flyktingar hungerstrejkat i Boden, Holmsund och Gävle, för att få stanna i Sverige. I söndags avbröts hungerstrejken i Boden, och i Holmsund i går kväll. Både i Boden och i Holmsund drog strejken igång i mitten av april, vilket har lett till att flera personer förts till sjukhus.
Att flyktingar gör vad de kan – riskerar sina liv på flykt, slutar äta och dricka för att få uppehållstillstånd, lever som gömda för att inte utvisas – är lätt att förstå. ”Vi kommer ändå att dö om vi skickas tillbaks”, säger en man som förklarar varför han hungerstrejkar (Studio Ett, 2013-05-08).
”Det är ingen som kan ändra en dom eller beslut genom att protestera”, säger Mikael Ribbenvik, operativ chef på Migrationsverket. Och visst är det så att verket inte kan lösa situationen genom att dela ut uppehållstillstånd på grund av protester och medieuppmärksamhet. En del av dem som har hungerstrejkat i Boden, och som hungerstrejkar i Holmsund och Gävle, har fått slutgiltiga avslag. Andra väntar fortfarande på besked eller ska, enligt Migrationsverket, söka uppehållstillstånd i andra EU-länder.
Men även om en myndighet inte kan frångå regelverk visar protesterna att människoliv står på spel i migrationspolitiken. Det är inget nytt att det finns krig och förtryck i omvärlden, ändå har mycket hänt sedan mina föräldrar flydde till Sverige med mig och min syster i mitten av 1980-talet. I dag kommer desto fler hit, och många får vänta plågsamt länge på besked om uppehållstillstånd. I ett Europa som skakas av ekonomisk kris hårdnar tonen mot invandrare, varför vi som är för en liberal flyktingpolitik behöver agera.
Våra riksdagspartier är visserligen samtliga för en reglerad invandring, men på senare tid har alternativen utkristalliserats. Sedan 2010 har Sverigedemokraterna fått utrymme att ringa in invandring som anledningen till många, för att inte säga nästintill samtliga, samhällsproblem.
På andra sidan i migrationspolitiken finns det invandringsvänliga Miljöpartiet som trycker på regeringen i den migrationspolitiska överenskommelsen, och Centerpartiet som numera tydligast av alla förespråkar fri rörlighet. Här finns en tydlig skillnad i förhållande till Moderaterna, som trots att partiet är för arbetskraftsinvandring företräder en mer restriktiv linje. Det hedrar Centerpartiet att man behöll principen om fri invandring i sitt idéprogram, trots att hela havet stormade och trots deras utsatta opinionsläge.
Hur hungerstrejken slutar i Gävle vet vi ännu inte, förhoppningsvis utan att någon dör, varken här eller i deras hemländer. Låt strejken också påminna om att vi som väljare har makt att påverka migrationspolitiken.