People wave ìesteladaî flags, that symbolizes Catalonia's independence, during a demonstration calling for the independence of Catalonia in Barcelona, Spain, Thursday, Sept 11, 2014. A week before Scotland votes on whether to break away from the United Kingdom, separatists in northeastern Spain were trying to convince hundreds of thousands to protest across Catalonia to demand a secession sentiment vote that the central government in Madrid insists would be illegal. AP Photo/Manu Fernandez) / TT / kod 436
Knappt hade rösterna från den skotska folkomröstningen, om självständighet från Storbritannien, räknats färdigt innan Kataloniens regionpresident Artur Mas undertecknade beslutet om att hålla en folkomröstning om självständighet från Spanien i början av november.
Nu lär det förvisso inte bli någon sådan. Den spanska författningsdomstolen har nämligen beslutat att skjuta folkomröstningen på framtiden medan domstolen behandlar en begäran från den spanska regeringen att ogiltigförklara den. Men signalerna är tydliga; självständighetsrörelserna runtom i Europa är på frammarsch.
I ett Europa där länderna samarbetar allt tätare, där mycket av makten flyttats från de nationella parlamenten till Bryssel och Strasbourg växer frihetssträvandena: Sardinien och Sydtirolen vill slippa Italien, Katalonien vill slippa Spanien, Korsika vill slippa Frankrike, de flamländska delarna av Belgien eftersträvar självständighet de också. Listan kan med lätthet göras än längre.
Vad regionerna har att vinna på självständighet från centralmakten är inte lika lätt att definiera som deras självständighetssträvanden. Man tror sig klara sig bättre på egen hand, vissa kan kanske göra det, andra kommer definitivt inte att göra det. Sikten grumlas av nationalism med snäva särintressen och egoistiska motiv.
Vinnarna är få i ett sönderfallande Europa, förlorarna desto fler.