Det är sannerligen ingen sinekur att vara första maj-talare.
Veronica Lindholm, riksdagsledamot från Kusmark, började i Boliden, fortsatte till Skelleftehamn för att avsluta talarturnén i Skellefteå. I Boliden fick guldfyndigheterna på Fågelmyran utgöra utgångspunkt, i Skelleftehamn var det järnvägsförbindelsen mellan Skellefteå och fiskarbyn Kallholmen och i Skellefteå handlade det inledningsvis om en ung stad i en gammal bygd.
Den som letar efter en gemensam nämnare kan finna den i mänsklighetens strävan efter att bygga någonting till gagn för både sig själv och för andra: att utvinna en guldfyndighet, att bygga en järnväg, att bygga ett samhälle eller helt enkelt att bygga en bättra tillvaro för sig själv och sin familj.
Där någonstans finns socialdemokratins innersta väsen, i samhällsbygget i stort och i smått.
Jo, Socialdemokraterna kan vara nöjda med sitt samhällsbygge, allt fler har fått det allt bättre, till slut fick de det så bra att partiet blev överflödigt – för många. Det är bara att se på de senaste valresultaten och de ännu senare opinionsundersökningarna för att få den tesen bekräftad.
Nu när S vill göra om att samhällsbygge har utvecklingen sprungit ifrån partiet.
Oavsett om det är statsminister Stefan Löfven, LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson, Veronica Lindholm, eller någon annan som första maj-talar låter det likadant, ungefär som en önskelista som presenteras för tomten. Först berättar hen hur duktig hen har varit och läggs en lång lista fram på vad hen önskar sig. Lite ironiskt konstaterade Veronica Lindholm i sitt tal att de borgerliga partierna skyller S för att vara partiet som lovar allt till alla. I mångt och mycket har de rätt.
Senaste löftet från Löfven och Socialdemokraterna: 5 000 statliga beredskapsjobb till 2020.
Ett sätta att få ner arbetslösheten, ja, men samtidigt vet både Löfven och regeringen att det är alldeles otillräckligt. Regeringens egna prognoser talar om att 30 000 personer befinner sig så långt från arbetsmarknaden att de behöver erbjudas enkla beredskapsjobb. Förslaget ska nog ses som ett försök till moteld mot den borgerliga alliansens förslag om lägre ingångslöner för att få fram jobb till dem som saknar utbildning.
Det går bra för Sverige just nu. Någonting som S naturligtvis gärna vill ta åt sig äran av. Men konjunkturen är ingenting som politiken (oavsett färg) råder över.
Samtidigt hopar sig orosmolnen. Extremismen och rasismen har fått fotfäste i Sverige, arbetslösheten är på väg ner, men fortfarande alldeles för hög, välfärden står inför stora utmaningar, men främst handlar det om att Sverige styrs av en svag regering med en svag statsminister.
Det är 364 dagar till arbetarrörelsen kan fira högtidsdag igen. Fram tills dess har förhoppningsvis Stefan Löfven tagit tag i rodret, visat statsmannaskap och handlingskraft. Lämpligen börjar han bilda en ren S-regering. En röd röra är nämligen betydligt bättre en rödgrön.