Det brukar sägas att en bild säger mer än tusen ord.
Så är det nog.
Om kameralinsen riktas rätt, om fingret trycks ner i rättan tid och om bilden sedan sprids världen över kan den få en kraft som det skrivna ordet har svårt att konkurrera med. Ofta handlar det om bilder som är så hemska att det gör fysiskt ont att se på dem.
Det är juni 1972, platsen den lilla byn Trang Bang i Vietnam. En grupp brännskadade barn springer rakt mot Nick Uts (egentligen Huynh Cong Ut) kamera. I mitten den då nioåriga Phuc, hon är naken, svårt bränd av napalm. Man riktigt känner lukten, stanken. Alla som gjort allmän värnplikt vet precis hur napalm luktar.
Man måste nog vara gravt krigsskadad, eller fullständigt okänslig för all form av mänskligt lidande, för att som överstelöjtnant Kilgore i den amerikanska antikrigsfilmen ”Apocalypse Now” säga sig ”älska lukten av napalm i gryningen”.
Knappt tre år senare, i april 1975, föll Saigon. Vietnamkriget var slut. Det sägs att Nic Uts bild om inte ändade kriget, så i varje fall var en starkt bidragande orsak till att opinionen svängde. Fler och fler ansåg att USA skulle lämna Vietnam, fredsrörelsen växte sig starkare och starkare.
På Himmelska fridens torg i Peking står en ensam man och försöker stoppa stridsvagnarna (Jeff Widener), i Sudan sitter en gam bredvid en liten pojke och väntar på att han ska dö av svält (Kevin Carter), en ensam judisk kvinna försöker stoppa israeliska säkerhetsstyrkor från att ta sig in i illegala judiska bosättningar (Oded Balialty).
Listan på bilder som gjort skillnad, som fått opinionen att svänga kan göras lång. Till den listan kan nu också läggas Nilufer Demirs hjärtskärande bilder på den treårige kurdiske pojken Alan Kurdi. Han ligger på magen, huvudet är nedtryckt i sanden, ena handen i en onaturlig ställning. Familjens dröm om ett liv i Europa slutade med död i Medelhavet. Bara pappan finns kvar i livet.
Före bilden på den döda pojken var viljan att hjälpa, att göra en insats, inte överdrivet stor.
Efter bilden har miljonerna strömmat in till Radiohjälpen, till Röda korset och andra frivilligorganisationer, men också till privata initiativ. Viljan att göra en insats, att hjälpa medmänniskor i nöd, är lyckligtvis stor. Plötsligt förstår alla (som vill förstå) vad det hela handlar om.
Bilder som den på lille Alan har kraften att förflytta en opinion. I ett Europa där humanismen ofta förpassas långt ut i periferin behövs det sorgligt nog bilder som den på en liten kurdisk pojke på en strand i Turkiet. Det är en bild som borde få alla att tänka till, en som säger mer än tusen ord.