För många är julen en jobbig tid.
För dem utan nära och kära, för dem som av en eller annan anledning saknar ett socialt sammanhang.
Men kanske framförallt för föräldrar som lever i ekonomisk utsatthet, som så gärna vill kunna ge julklappar till sina barn, men som saknar ekonomiska möjligheter därtill.
Lagom till inledningen av julhandelns slutspurt brukar Rädda barnen presentera sin rapport om barnfattigdom. Tolv procent av barnen i Sverige är fattiga, enligt deras definition. Det betyder inte att deras liv går att jämföra med barnen som lever i krigets Syrien eller på landsbygden i Eritrea. Men det ger ändå en bild av ett Sverige där det finns fattigdom och där alla inte har möjlighet att ge sina barn vad de vill ha av tomten.
För de barnen är loven extra jobbiga: sommarlovet, vintersportlovet, jullovet. För vad ska de svara när klasskamraterna frågar om de åkt skidor i fjällen, var de varit på sommarsemestern eller vad de fått i julklapp.
Nu inför julen finns det kommuner som delar ut extra julpengar till familjer med försörjningsstöd, ungefär tre av tio gör det. I Umeå, Vännäs, Nordmaling och Storuman finns det möjlighet att få pengar till julklappar till barnen. I Skellefteå finns inte den möjligheten. Här finns i stället fonder som socialnämnden förvaltar och som delar ut pengar inför julen. Knappt 250 familjer får i år dela på ungefär 275 000 kronor. Hur mycket är bland annat avhängigt av var man bor.
Att mer än vart tionde barn är fattigt, enligt Rädda barnens definition, är naturligtvis inte acceptabelt i ett land som Sverige med sina höga ambitioner på välfärdsområdet. Ett extra bidrag utöver försörjningsstödet är naturligtvis välkommet, inte minst så här i juletider. Samtidigt måste man vara medveten om att det inte löser några problem – mer än stunden.
För dessa barn blir problemet dessutom dubbelt. Barn som har det dåligt i dag får med stor sannolikhet det dåligt i morgon också. De löper en förhöjd risk att hamna i kriminalitet, bidragsberoende och missbruk.
Vad det i stället borde handla om är att skolan tar sitt kompensatoriska ansvar på allvar – barn till familjer med så kallad låg inkomststandard presterar generellt sämre i skolan – för att försöka förhindra att den sociala utsattheten går i arv.
Vad det också borde handla om är att agera politiskt för att få ner arbetslösheten och ohälsotalen. Det är förmodligen den mest träffsäkra insatsen för att på sikt minska barnfattigdomen. Men då gäller det för den rödgröna regeringen att visa politiskt mod och politisk handlingskraft, att till exempel våga börja diskutera lägre ingångslöner för enklare jobb för en kategori människor som befinner sig långt ifrån den ordinarie arbetsmarknaden.
Den andra vägen, den politiskt enkla lösningen, är generellt höjda bidrag. Sådana behövs förvisso, parallellt med satsningar på skola och arbetsmarknad, samtidigt som det är en lösning som gör att många riskerar att fasta i ett ekonomiskt utanförskap.
Barnfattigdom är ofta en fråga om vuxnas arbetslöshet. Därför är den bästa julklappen ett jobb till mamma eller pappa.