Det har snart gått ett år sedan Sverigedemokraterna röstades in i kommunfullmäktige i Skellefteå.
Partiet ökade med drygt två procent, från 1,77 till 4,16, jämfört med valet 2010. Trots ett förstanamn på kommunlistan som hellre jagade älgar än väljare, och en i princip obefintlig valkampanj, blev det två mandat i Skellefteås högsta beslutande församling.
Väljarna sa sitt, men frågan är om samma väljare är nöjda med vad partiet har åstadkommit.
SD har de facto inte gjort något större avtryck. Det är svårt att se en klar och tydlig linje av vad partiet vill, av vad SD:s lokalpolitik innebär i praktiken. Några motioner har det blivit, några verbala inlägg i fullmäktige från Peter Lindkvist, partiets ”starke man”, likaså, men inte ens med den bästa av viljor här i världen kan man påstå att Sverigedemokraterna lyckats påverka politiken. De motioner som Lindkvist skrivit har röstats ner, ibland till och med utan föregående debatt.
Det finns naturligtvis inget måste i en fullmäktigedebatt, ingen tvingande lag som föreskriver att alla förslag ska debatteras innan beslut. Däremot borde det höra till god ton att inte möta andra partiers förslag med tystnad. Här borde Socialdemokraterna – i kraft av egen majoritet – ta ett betydligt större ansvar. Att möta SD med tystnad har visat sig vara ett trubbigt vapen.
Det tycks som om de etablerade partierna varken tar Sverigedemokraterna som parti eller deras framgångar i väljarkåren på tillräckligt stort allvar. Om de inte gör det finns det en risk att de successivt får se sina bastioner intagna.
Se bara på hur det gick på riksplanet: 29 procent av dem som valde SD röstade på M i valet 2010. Av de tidigare socialdemokratiska väljarna röstade 16 procent – eller mer än var sjätte – på Sverigedemokraterna. Det visar SVT:s vallokalsundersökning. Något för alla partier att betänka.
Med ett år i kommunfullmäktige är det hög tid att Sverigedemokraterna visar vad de vill på det lokala planet, hur de tycker att Skellefteå ska se ut i framtiden, inte nöjer sig med att låta meddela att man är emot förslaget och begära votering. Att SD är emot befolkningsmålet på 80 000 invånare lär knappast ha kunnat undgå någon. Vad man vill ha i stället vet de väl knappast själva. Så har det i varje fall framstått i debatten.
Att Peter Lindkvist stundtals haft svårt att skilja på vad som är kommunens, landstingets och statens ansvar är liksom en helt annan sak.
Om man utifrån bevakade kommunfullmäktigemöten och SD-motioner slutligen ska försöka placera in SD på den politiska skalan lyder domen: ett lokalt högerpopulistiskt missnöjesparti.