Visst är det kul att klyva atomer, men det viktiga är en stabil elförsörjning. Foto: Adam Ihse/TT
Kärnkraftens politiska historia är berättelsen om bittra politiska motsättningar.
Frågan om energislagets vara eller icke vara har förvandlats till vad som sett till graden av känslor och engagemang skulle kunna misstas för en ideologisk fråga i klass med individens frihet eller ekonomisk jämlikhet.
Den har fått Thorbjörn Fälldins borgerliga trepartiregering på fall 1978, avhandlats i en folkomröstning, resulterat i bildandet av Miljöpartiet. Och så sent som i maj fick kärnkraften Vänsterpartiet att på sin kongress utkämpa vad som skulle kunna beskrivas som en repris av 1980 års folkomröstningskampanj, komplett med gulröda atomkraft-nej-tack-pins.
För alla som mest är intresserade av en stabil elförsörjning framstår det stundtals som smått obegripligt.
Därför är den energiöverenskommelse som på fredagseftermiddagen slöts mellan den rödgröna regeringen och Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna ett välkommet steg för att göra slut på kärnkraftens ställning som politisk stridsfråga.
Överenskommelsen innebär att en bred blocköverskridande majoritet sluter upp bakom uppfattningen att kärnkraften inte ska tvångsavvecklas. Målet att all elproduktion 2040 ska vara förnybar är, vilket tydligt framgår av överenskommelsen, inte ett stoppdatum för kärnkraften. Samtidigt avvecklas effektskatten som kommit att fungera som en straffskatt på kärnkraften.
Energiöverenskommelsen kan ses som en fortsättning på Alliansregeringens uppgörelse från 2009. Principen att kärnkraften ska drivas på marknadsmässiga villkor, och inte kunna räkna med statligt stöd, förblir central.
Det gör givetvis Liberalernas invändning mot överenskommelsen, och anledningen till att partiet hoppade av förhandlingarna, relevant. Varför subventionera vindkraften när det ses som politiskt viktigt att kärnkraften ska klara sig på marknadens villkor?
Trots detta lär de flesta kunna leva med överenskommelsen. Kärnkraftsvänner kan peka på det blocköverskridande stödet för möjligheten att bygga nya reaktorer. Kärnkraftsmotståndare kan kontra med målet om 100 procent förnybart och att det fortfarande är långtifrån säkert att kärnkraften överlever på dagens energimarknad.
Energiöverenskommelsen har även betydelse bortom frågan om elförsörjningen. Det går inte att underskatta dess betydelse för statsminister Stefan Löfven (S) som snart halvvägs in i mandatperioden kan bocka av en första betydande seger.
Att Löfvens samarbetsstrategi nu levererar resultat kan göra honom till en betydligt svårare motståndare för alla de i Alliansen som räknat med en promenadseger 2018.
Men framförallt visar överenskommelsen att låsningarna i svensk politik inte är så oöverstigliga, som de ibland verkar. Även i laddade konfliktfrågor, kan partierna enas över blockgränser och sakpolitiska skyttegravar. Det är en anda som är värd att ta med sig till fler politikområden, men också till framtida regeringsbildningar.
Svend Dahl
