Ordet sjukvård har mer och mer kommit att förknippas med besparingar, neddragningar och uppöver öronen stressad personal.
Så även i Västerbotten där sparpaketen har avlöst varandra under senare år.
Det ekonomiska perspektivet har blivit allt viktigare. Det tycks som om landstingets politiker ställer sig frågan ”hur mycket och hur kvalificerad vård kan vi få för pengarna” när den i stället borde vara ”hur skapas ekonomiska förutsättningar för att kunna ge länsborna den vård de behöver och vill ha”.
Skillnaden mellan frågorna kan tyckas vara hårfin, men det handlar om vilket perspektiv som prioriteras – ett ekonomiskt eller ett mänskligt.
När sjukvården i Västerbotten brottas med ett antal akuta problem, en ekonomi i obalans och inte minst en skriande personalbrist inom vissa specialiteter, är det lätt att debatten fragmentiseras, delas upp i bitar. Till slut ser man inte skogen för alla träd.
Om hälsocentralen i Bureå ska stängas eller inte blir viktigare att diskutera än frågan om en större andel av BNP borde läggas på vård och omsorg. Flytten av hjälpmedelscentralen till Umeå känns mer angelägen att debattera än om hela eller delar av sjukvården ska förstatligas för att uppnå en likvärdig vård över hela landet.
Hur viktig hälsocentralen i Bureå och hjälpmedelscentralen i Skellefteå än må vara är det en olycklig utveckling när de stora, övergripande framtidsfrågorna dränks av diskussioner kring var, när, hur och varför. För en sak är säker: Med en befolkning som åldras, och behöver mer vård, i kombination med högre krav på sjukvården, gör att dagens sparkrav framstår som en mild västanfläkt i jämförelse med framtidens stormvindar.
Frågan är hur sjukvården i Västerbotten kommer att se ut om tio–femton år, hur den är organiserad, var den finns. Finns lasarettet i Skellefteå kvar, och om ja, i vilken omfattning, kanske bara som akutmottagning modell större, med ett antal vårdplatser? Hur påverkas länets sjukhus och hälsocentraler av den storregion som planeras?
En sak är i varje fall helt klar. De sparkrav som har lagts på länets hälso- och sjukvård kommer att drabba människor, patienter såväl som anställda. När landstinget till exempel ska minska kostnaderna för hyrläkare med 30 procent, eller nästan 22 miljoner kronor, är det oundvikligt att vårdköerna växer. De som är sjuka, men tillräckligt friskan för att orka söka vård i annat landsting, kommer naturligtvis att göra så, vilket i sin tur innebär en kostnad för landstinget.
Under tiden som landstinget sparar avlöser standardfraserna varandra: ”Vi måste sätta ner foten”, ”På något sätt behöver vi spara pengar”. Så är det, naturligtvis, även sjukvård måste bedrivas så effektivt som möjligt och underskott åtgärdas. Men det får inte hindra insikten att det grundläggande problemet är att samhällets ambitioner när det gäller sjukvården helt enkelt är för låga.