En sak är (nästan) helt säker: förr eller senare blir vi alla beroende av sjukvård. Då vill vi att den ska vara nära, tillgänglig och professionell, det ska helt enkelt fungera.
Men är den det, gör den det?
Om det råder det delade meningar. Tjänstemän och politiker tycker en sak, de har sin bild av hur verksamheten fungerar, vårdpersonalen har ofta en helt annan. Många menar att svensk sjukvård håller hög kvalitet, när den väl ges, att det inte är det som är problemet, utan att problemet snarare är att den ges alltför sällan.
Situationen för sjukvården i Västerbotten är allvarlig. Tidningsrubrikerna skriker ut sitt budskap: en ekonomi på gränsen till härdsmälta, sparpaket på sparpaket, skenande kostnader för inhyrd personal och en personalbrist som gör att de som jobbar kör slut på sig själva.
Pengar tycks inte vara det socialdemokratiska landstingsstyrets starka sida. Förra landstingsrådet Levi Bergström (S) brukade vifta bort de röda siffrorna med kommentarer i stil med en ”piss i Mississippi”. Nuvarande landstingsrådet Peter Olofsson (S) har heller inte lyckts få plus och minus att samverka. Nu pekar prognoserna på ett underskott på 200 miljoner kronor – bara i år.
Nya sparpaket väntar.
Det är ganska enkelt att definiera ett par av de största problemen: svenska läkare träffar färre patienter per dag än läkare i jämförbara länder, kostnaderna för inhyrd personal – inte bara läkare utan även sjuksköterskor, många gånger med specialkompetens – blir allt tyngre att bära. Samtidigt har både behandlingsmetoder och mediciner blivit effektivare – och därmed dyrare.
Med nya sparpaket kommer ny oro. Vilka vårdplatser försvinner den här gången? Har Västerbotten råd med tre akutsjukhus? I en nyligen inlämnad interpellation vill till exempel oppositionslandstingsrådet Nicklas Sandström (M) ha svar på frågan om Socialdemokraterna vill lägga ner BB i Lycksele och kirurgin i Skellefteå.
Ett nytt sparpaket kommer oundvikligen att påverka vården i länet. Nu är det upp till politiker och tjänstemän att se till att de negativa effekterna hålls på en rimlig nivå, att patienterna drabbas så lite som möjligt, oavsett om du bor i Västra Ormsjö eller i Umeå. Klart är, hur som helst, att underskotten inte kan staplas på hög, att det behövs en lång rad åtgärder, både lång- och kortsiktiga, både på nationell och på regional nivå.
Att ha en sjukvård som är nära, tillgänglig och professionell är ingen förhandlingsbar förmån, det är en rättighet som alla är med och betalar för. Det måste vara den självklara utgångspunkten.