Allt fler ser robotar, som exempelvis denna robotsäl, som ett sätt att höja äldres livskvalitet. Foto: Izavelle Leijström/TT
Ständigt hör vi om nya kriser inom äldreomsorgen. Det är personalbrist, pengabrist och platsbrist.
En åldrande befolkning med ökande behov innebär stora problem när kommunerna måste spara.
Av förklarliga skäl är det personalen som kostar allra mest. För hårt ansatta kommunpolitiker och verksamhetschefer kommer därför varje möjlighet att minska andelen anställda inom omsorgen som en skänk från ovan. Speciellt fördelaktigt är om man kan låtsas som om de förändringar som görs handlar om att värna de äldre.
Ett exempel på det är den tankemodell som under de senaste decennierna lett till att man stängt ned äldreboenden eftersom alla förväntas vilja bo kvar hemma så länge som möjligt. Att bo kvar hemma ökar människors integritet och självständighet, heter det från politikerhåll.
Följden har blivit att samtidigt som den del av befolkningen som är över 80 blivit större har tiotusentals platser på särskilda boenden försvunnit.
Enligt en rapport från Socialstyrelsen från 2015 ökade andelen sjuka äldre som har omfattande vård- och omsorgsinsatser och ändå bor kvar hemma från 67 till 74 procent åren 2008–2013.
Det är i dag svårt även för den som är mycket gammal, mycket sjuk, ensam och orolig att få en plats på särskilt boende. Något som skapar ångest och leder till att gamla åker in och ut på sjukhus – men som kommunerna sparar mycket pengar på.
Nu har man hittat ett nytt sätt att spara: Robotar.
Teknikentusiasmen är stor hos de forskare som jobbar med att ta fram hälsorobotar. Och politiken är med på båten. Sällan har något utmålats så positivt. Robottekniken beskrivs som självklar inom framtidens äldreomsorg och det slås glatt fast att den kommer att leda till besparingar, effektivare vård och en bättre tillvaro för våra äldre.
Problemet är att utvecklingen inte drivs med utgångspunkt i de äldres behov. Eller som Britt Östlund, professor på enheten för teknisk vårdvetenskap på KTH, uttrycker det i Dagens Nyheter (9/1 2017): ”Nu drivs utvecklingen av ekonomiska skäl och ingenjörers lust att utveckla, inte av användarna.”
Skrämmande nog saknas det nästan helt en etisk diskussion om användandet av robotar och kameror inom äldreomsorgen.
SMER, statens medicinsk-etiska råd, skriver i en rapport som togs fram häromåret: ”Om tekniken i allt större utsträckning ersätter personal finns det en risk att de äldres behov av social stimulans och mänsklig kontakt inte tillgodoses.”
Vad det är vi vill ska finnas där och skänka trygghet när vi blir äldre – en robotsäl eller en annan människas varma mjuka hand?
En robot kan inte smeka bort tårarna från en rynkig kind eller sjunga sångerna från barndomen som får en demenssjuk att lysa upp och minnas. Inte upptäcka utslag och sår på skör hud. Det får vi aldrig glömma bort.
Innan man låter besparingsivrare och teknikentusiaster rusa iväg och göra gemensam sak finns därför goda skäl att fundera över vad den här utvecklingen i förlängningen kan innebära.
Malin Lernfelt
