FOTO: JACK MIKRUT/TT
Inget är så lätt som att göra sig lustig över lokalpolitikers försök att sätta den egna lilla orten på kartan. Det är enkelt att skratta åt välkomsthälsningar utmed riksvägarna som ”I love Hjo” och ”When in Europe, don’t miss Skurup”.
Samtidigt fastnar skrattet i halsen. När även den minsta kommun känner sig tvungen att ha en konsultframtagen slogan, säger det mycket om många kommuners problem att hitta sin plats i en föränderlig värld.
Urbaniseringen är global, regional och lokal. Sedan något år tillbaka bor fler människor i städer än på landsbygden och inget annat EU-land urbaniseras snabbare än Sverige. Såväl Malmö som Umeå tillhör Europas snabbast växande städer. Båda har sett en markant ökning av befolkningstillväxten sedan krisåren under 1990-talet.
Sverige har totalt 13 kommuner med mer än 100 000 invånare. Hur innovation och invandring hjälper en stad att utvecklas som kunskaps- och upplevelseplats är en väl berättad historia. Men i skuggan av enskilda städers framgång påverkas hela Sverige av urbaniseringens mer brutala konsekvenser.
Från slätterna i Skåne, Halland och Östergötland; över Sörmlands många sjöar; genom Bergslagen; fram till norra Sveriges skogar och fjäll, förändras vårt demografiska landskap, när flyttströmmarna lämnar ödsliga samhällen med försämrade möjligheter till kommunal service efter sig.
Kommuner har bara rätt att ta ut inkomstskatt och varje skattehöjning påverkar invånarnas köpkraft. För att den offentliga servicen ska kunna vara något så när jämförbar, består den svenska välfärdsstaten av ett samhällskontrakt som bygger på solidaritet mellan olika befolkningsgrupper och landsdelar.
Urbaniseringen bidrar till att utmana den nödvändiga solidariteten. Av landets 290 kommuner kämpar ungefär 200 mot befolkningsminskningens konsekvenser. Medan storstäder och högskoleorter blomstrar, slåss mindre tätorter med krympande befolkningar. Mönstret syns i alla kommuner som saknar en motor, ett tydligt centrum för tillväxt och framtidsdrömmar.
Många kommuner famlar i mörker. Inte minst identitetssökande bruksorter har förlorat i attraktionskraft under 2000-talet. Bygder som historiskt sett haft många små jordbruk, verkar vara mindre sårbara än kommuner som dominerats av en stor arbetsgivare. Förklaringen kan finnas i såväl lokalpolitikernas inställning till företagande, som djupt rotade traditioner.
Det är i den kontexten varje felsatsad skattekrona får betydelse. Det är i den kontexten en desperat slogan bör läsas.
Lars Kriss
