Många är de ödesdagar som kommit och gått de senaste veckorna.
Den 30 juni 2015 blir en ny sådan dag: Grekland ska betala ett lån till internationella valutafonden (IMF) på 1,5 miljarder euro och EU:s stödpaket löper ut. Det kommer inte att förlängas. Tålamodet hos långivarna är slut. Grekerna får klara sig själva.
Frågorna hopar sig: Ställer Grekland in betalningarna? Lämnar landet eurozonen? Får grekerna en ny valuta? Lämnar landet EU?
Det smärtar att se ett land falla sönder. Men till slut blev det oundvikligt. Den samarbetsvilja som Antonis Samaras från liberalkonservativa Ny Demokrati visade förkastades av grekerna. Vänsterpartiet Syriza kom till makten i förra årets parlamentsval. Sedan dess har premiärminister Alexis Tsipras ömsom hotat, ömson smickrat, men framför allt har han inte varit intresserad av ett komma överens med långivarna, och därmed rädda Grekland från en trolig statsbankrutt.
En sådan skulle få enorma konsekvenser. Befolkningen kommer oundvikligen i kläm. Utan en fungerande ekonomi, där staten kan betala ut löner till statsanställda, pensioner och till exempel barnbidrag, återstår bara för många att byta varor och tjänster mot andra varor och tjänster.
Men det handlar inte enbart om ekonomiska konsekvenser. Drömmen om ett enat Europa, som den dåvarande tyske finansministern Oskar Lafontaine talade om när euron lanserades för 16 år sedan, är på väg att krossas. Den gemensamma valutan, den som skulle göra Europa mer rättvist, fick ingen chans i ett Grekland mer eller mindre sönderfrätt av oansvariga politiker i kombination med korruption och svågerpolitik, bedrövlig skattemoral och ineffektiva myndigheter.
Samtidigt är EU långt ifrån oskyldigt. Grekland kunde relativt ostört försköna officiell statistik och ekonomiska nyckeltal. EU trodde på grekerna, det borde man inte ha gjort, landet skulle aldrig ha släppts in i europasamarbetet.
Det brukar ju heta att lika barn leka bäst. Det gör Greklands premiärminister Alexis Tsipras och Rysslands dito Vladimir Putin. När Tsipras kritiserar EU:s sanktioner mot Ryssland, och talar om vänskapligt förbindelser med EU:s huvudfiende och store motståndare, jublar naturligtvis Putin. Det här är hans chans att slå in en kil i ett Europasamarbete som inte längre är lika starkt.
Världen håller andan, börserna rasar. Ridån går upp för (förmodligen) den sista akten. Tsipras har sällat sig till de stora grekiska tragöderna, till Aischylos, Sofokles och Euripides. Med en stor skillnad: Tsipras manus är inte baserat på en verklig händelse, det är en verklig händelse. Ridå.