FOTO: MARTIN MEISSNER/AP PHOTO/TT
Ett av orden på Språkrådets nyordslista är nagelprotest. Det skapades under friidrotts-VM i Moskva när höjdhopparen Emma Green Tregaro och sprintern Moa Hjelmer målade sina naglar i regnbågens färger, för att visa att de står upp för homosexuellas rättigheter. Samtidigt som hyllningarna aldrig ville ta slut, mumlades det på sina håll om att idrott och politik inte hör ihop.
Det är en fin tanke, med anor i det gamla Grekland, som tyvärr är lika avlägsen som antiken. Dels för att det sedan lång tid tillbaka ligger konstanta terrorhot över såväl OS som andra tävlingar. Vem minns inte bombdåden vid Boston Marathon i april förra året? Dels för att många idrottsevenemang har förvandlats till propagandaskyltfönster. Det gäller inte minst i Vladimir Putins Ryssland, där förra årets friidrotts-VM följs av OS i Sotji om knappt en månad, ishockey-VM 2016 och fotbolls-VM 2018.
Putins jippon kommer bland annat att varvas med ishockey-VM i Alexander Lukasjenkos Vitryssland i maj och fotbolls-VM i Qatar 2022. Det första har fått människorättsorganisationer i hela Europa att starta kampanjen ”Spela inte med diktatorn” och i november larmade Amnesty International om att gästarbetarna som bygger arenor inför fotbollsfesten i Qatar, arbetar under slavlika förhållanden.
Både slavarbete och diktatorfasoner rimmar illa med den bild som mästerskapens värdländer vill visa, och för att styra världens blickar från Sibirien och mot Sotji, avslutade Putin fjolåret med att benåda flera politiska fångar. Efter terrordåden i Volgograd har blickarna dock dragits mot situationen i norra Kaukasien och oron för nya terrordåd i samband med OS har ökat.
Det är således logiskt att Sotji kommer att vara hårdare bevakat än Kremlborgen. Det bekräftar att även om OS-byn kan avskärmas från omvärlden, är tiden då de Olympiska Spelen kunde avgöras i ett politiskt vakuum förbi. Att få politiskt genomslag just där och då – på den arena som alla blickar emot – är alldeles för frestande för alldeles för många.
Just därför är det viktigt att kontra med politiska motbilder. Att många stats- och regeringschefer – bland andra statsminister Fredrik Reinfeldt, USA:s president Barack Obama och Frankrikes president Francois Hollande – uteblir från OS-invigningen är utmärkt. Den svenska kungafamiljen bör följa deras exempel, då kungligheter genom sin blotta närvaro legitimerar och skänker extra glans till ett evenemang.
Ännu bättre än bojkott är dock de tysta och symboliska protesterna. I USA:s officiella OS-delegation ingår tennislegendaren Billie Jean King och ishockeyprofilen Caitlin Cahow. Båda två är öppet homosexuella och när Putins största PR-spektakel invigs, kommer de att sitta på VIP-läktaren.
En politisk markering så god som någon.
Susanne Nyström
