Det är stordrift och sammanslagningar som ska sudda ut de ojämlika förhållandena som uppstått i landet, framför allt på vårdområdet.
Så är det i vart fall tänkt.
Det är snart tio år sedan det första förslaget om att dela in Sverige i färre län presenterades. Under åren som gått har både regeringarna Persson och Reinfeldt avvisat förslaget. Det har funnits ett motstånd ute i landet, många, men inte alla, har varit skeptiska.
En som däremot tror stenhårt på att dela in Sverige i färre län, regioner och landsting än dagens 21 är civilminister Ardalan Shekarabi (S).
Frågan är om han tröttnat på motsättningar dagens län och landsting emellan, eller om det handlar om att visa vem som bestämmer.
Klart är att han gång efter annan påpekat att det är staten som leder arbetet och att det är efter statens pipa som det ska dansas. Även om en vill dansa hambo och den andre helst av allt vill dra en vals.
På onsdagen var en utvald skara svenska regionpolitiker kallade till Stockholm. De skulle få ta del av ett första förslag till ny regionindelning.
– Vi lägger fram ett diskussionsunderlag baserat på våra analyser och samtal i länen och hoppas nu på en fortsatt diskussion för att jobba fram ett förslag till vårt betänkande, sa huvudsekreteraren Jan Krabb till TT.
Sedan kan man fundera över hur mycket diskussionsunderlag och hur mycket dekret från ovan det handlar om med tanke på civilminister Shekarabis retorik och inställning. Men regeringen bör inte tvinga fram några storregioner.
För norra Sveriges del handlar det som väntat om att slå ihop de fyra nordligaste länen – Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland – till ett Stornorrland. Med en yta som vida överträffar de flesta länder i Europa. Men blir det bättre, går ekvationen stordrift + sammanslagningar = ökad effektivitet ihop?
Hoppas kan man alltid.
För förespråkarna handlar det om att möta hälso- och sjukvårdens utmaningar, om regional utveckling och förstärkt demokrati. Det två första argumenten har redan granskats, så låt oss stanna upp vid demokratin.
Att den regionala demokratin skulle stärkas med ett Stornorrland känns som en skrivbordsprodukt med utsikt mot Strömmen och Blasieholmen. Politisk tilltro skapas genom att politikerna träffar medborgare, näringsliv och civilsamhälle. Det är drygt 86 mil mellan Sundsvall och Kiruna, körtiden är drygt tio timmar. Storregioner stärker inte demokratin, de ökar det fysiska och mentala avståndet mellan folkvalda och invånare.
Samarbeten och samverkan, ja, men att hoppas på att storregioner ska kunna lösa diverse gordiska knutar är att hoppas på alldeles för mycket. Den centrala fråga som måste kunna besvaras på ett trovärdigt sätt är hur saker och ting blir det bättre för medborgarna med ett enda stort Norrland.
Det är en fråga som kan bli nog så knepig att besvara utanför de teoretiska modellerna.