FOTO: SÖREN ANDERSSON/TT
Det är en blygrå torsdagsmorgon i slutet av oktober. Ungefär fyra miljoner svenskar är på väg till jobbet. Många har det varmt, mysigt och ombonat, andra jobbar utomhus i regn och rusk. För vissa kommer förslitningsskadorna smygande, för andra är det risken för arbetsplatsolyckor som oroar. En sak är i varje fall helt säker; varje dag skadar sig x antal personer på jobbet, varje vecka är det någon som dör.
För lite mer än en vecka sedan omkom två personer i en arbetsplatsolycka på SSAB:s koksverk i Luleå. De begravdes i stenkolstjära när något gick fel under arbetet med en besiktning av en cistern. I onsdags omkom en kranförare i en arbetsplatsolycka på Orust. En påle lossnade från kranen och träffade mannen i huvudet. Det är alls inte svårt att hitta TT-notiser om arbetsplatsolyckor.
Statistik från Arbetsmiljöverket berättar att antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång ökade mellan åren 2005 och 2007, minskade till en ny lägstanivå 2009, för att sedan öka igen. Förra året dog 54 personer, hittills i år har 34 dött.
Det finns några frågor som behöver ställas: Är det här priset vi får betala när tempot på arbetsplatserna ökat, ökar och fortsätter att öka, i en värld där tid är pengar och ingen vill betala en enda krona mer än absolut nödvändigt och är vi beredda att betala det priset? Det är frågor som var och en själv måste svara på, själv anser jag att ingen ska behöva vara rädd för att råka ut för en olycka på sin arbetsplats, frågorna besvarade.
Vem bär ansvaret? Arbetstagarna, ja, det finns alltid en portion personligt ansvar, att använda rätt skyddsutrustning och inte utsätta sig för onödiga risker. Arbetsgivarna, ja, det är arbetsgivaren som ansvarar för de anställda och deras arbetsmiljö. Myndigheterna, ja, det är Arbetsmiljöverket och dess inspektörer som ska se till att lagstiftningen följs. Värt att notera att regeringen minskat anslagen till Arbetsmiljöverket, samtidigt som man säger sig ta de anställdas säkerhet på största allvar. Någon som kan förklara?
En fjärde part, med stort ansvar för hur det ser ut på våra arbetsplatser, men som ofta glöms bort, är den eller de som granskar offerterna och tar beslut om vem som ska få jobbet. Det brukar alltid finnas en anledning till att företaget x lämnar ett anbud som är längre än andra företags.
Det finns en nollvision för trafiksäkerhetsarbetet, det är dags att införa en sådan även för arbetsplatsolyckorna. Men då måste regeringen både reagera och agera; genom att först och främst återställa (gärna höja) anslagen till Arbetsmiljöverket och därtill göra det ekonomiskt oförsvarbart för arbetsgivarna att slarva med arbetsmiljön.