Carl Bildt. Foto: Scanpix
Medan andra politiker slåss om att framstå som mer folkliga än folk är mest, har utrikesminister Carl Bildt närmast gjort det till sitt signum att inte vara som gemene man. Alltid smartare, arrogantare och – inte minst – ofelbar. Även när han trampar i klaveret.
Troligtvis är det därför förtroendet för Bildt har stigit sedan han började verka internationellt. De som beslutar om sjukvården, skolan och socialförsäkringarna ska vara som ens granne, medan vi föredrar att politiker som håller den svenska fanan utomlands är självsäkra statsmän som kan värna landets intressen.
Det är i den kontexten man bör se Carl Bildt, som trots att han var en av svensk inrikespolitiks giganter i flera decennier – riksdagsledamot 1979–2001, Moderatledare 1986–1999 och statsminister 1991–1994 – kommer att bli ihågkommen för sina internationella insatser. Och för att han var den förste i mannaminne som lyckades hålla ihop en borgerlig regering. Och kanske för att han red ut alla medie- och kritikerstormar – eller snarare lyckades hejda vindarna innan de blev stormar – med heder och position i behåll.
I SVT:s tvådelade dokumentärserie ”Bildt – excellensen” målas bilden av en intellektuell och debattglad ideolog upp. Han var absolut intresserad av att förändra Sverige – under hans statsministerperiod genomfördes inrikespolitiska reformer i ett rasande tempo – men samtidigt infinner sig känslan av att han trivdes bättre mandatperioden efter, när han befann sig i opposition, och kunde ägna sig åt att medla i Bosnien och vara FN-sändebud på Balkan. När han återvände till riksdagen verkade han, åtminstone delvis, mentalt ha lämnat svensk inrikespolitik. Problemen i Europa är av en helt annan dignitet än de den svenska riksdagen har att hantera, förklarade han för sina åhörare i kammaren 1997.
Den känslan genomsyrar hela produktionen. Bildt är ämnad för högre ting, vilket av någon outgrundlig anledning ger honom rätt att bestämma att frågor om ubåtar och oljeaffärer är futtiga. Nästan ovärdiga en excellens. För att det är just en excellens han är, det lyckas dokumentärfilmarna visa med all önskvärd tydlighet. Däremot lämnas tittarna åt sitt öde när det gäller att besvara frågan om varför just Bildt har fått en sådan särställning i svensk politik.
Hur kommer det sig att statsråd har sprungit gatlopp på grund av obetalda tv-licenser och inköp av svart städhjälp, medan Bildt inte rubbas av Lundin Oils förehavanden i Sudan? Att statsmannen Carl Bildt skulle behöva avgå på grund av något så futtigt som obetalda tv-licenser eller köp av svart städhjälp finns inte på kartan.
Susanne Nyström
Ledarskribent för Liberala Nyhetsbyrån
