FOTO: JANERIK HENRIKSSON/TT NYHETSBYRÅN
Det är åter dags för finansminister Anders Borg (M) att gå Drottninggatan fram, från finansdepartementet till Sveriges riksdag, för att överlämna budgetpropositionen, nådiga luntan kallad. Delar av innehållet har slående likheter med tv-klassikern ”Grevinnan och betjänten”. Betjänten frågar, samma procedur som förra året, och grevinnan svarar, samma procedur som alla år James. Man skulle också kunna säga att det femte jobbskatteavdrag som regeringen nu vill införa minst av allt är visionärt. Å andra sidan, ett vallöfte är ett vallöfte och sådana ges för att hållas.
Med samma envetenhet som hos ett gökur som hakat upp sig upprepar regeringen att jobbskatteavdragen ger nya jobb, den här gången ska de visst bli 13 000, enligt beräkningar från finansdepartementet. Förhoppningen är att årets paket av skattesänkningar – ett femte jobbskatteavdrag och höjd gräns för statlig skatt – ska få oss vanliga löntagare att konsumera mera. Det var det nog också många som gjorde, konsumerade mera, i varje fall i jobbskatteavdragens begynnelse, men den av regeringen önskade effekten tycks ha avtagit för varje nytt jobbskatteavdrag. Arbetslösheten har bitit sig fast på för Sverige historiskt höga nivåer. Prylarna som köptes för regeringens skattesänkningar, förlåt avdrag, står och samlar damm.
Allting har en bortre gräns, utom universum som sägs vara oändligt. Med det fjärde jobbskattedraget var gränsen nära, med det femte är den nådd. Rent principiellt är sänkt skatt för ”vanligt folk”, för helt vanliga löntagare, någonting väldigt positivt, med mer pengar i plånboken ökar naturligtvis möjligheterna att ta egna beslut över sitt liv. Men samtidigt handlar politik om avvägningar. Regeringens välfärdspolitik får till exempel tummen ner av väljarna, enligt en undersökning som SVT beställt av opinionsföretaget Novus. Nästan sex av tio tyckte att sjukvården, det sociala skyddsnätet och skolan blivit sämre eller mycket sämre. Det är signaler som regeringen borde lyssna på även om skolan är en kommunal och sjukvården en regional angelägenhet.
Samtidigt, och det är något av en paradox i sammanhanget: den rödgröna opposition som skriker sig hesa varje gång Anders Borg andas jobbskatteavdrag, accepterar i efterhand (om än ibland motvilligt, och aldrig Vänsterpartiet) skattesänkningarna, förmodligen stärkta av den slentrianmässiga övertygelse som säger att val i Sverige inte vinns genom höjda skatter. Det hade varit välgörande för den politiska debatten om Socialdemokraterna triangulerade lite mindre, att de inte hela tiden tog sikte på det politiska mittfältet. Ju tydligare de politiska alternativen är desto lättare blir det att välja nästa år.