Foto: Jurek Holzer/SvD/TT
Socialister i Latinamerika, högerpopulister i Europa, islamister i Mellanöstern och en västvärld som naivt välkomnar övervakningssamhället. Det är inte en alltigenom ljus bild som journalisten Per Svensson målar upp i essän ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.” (Liberal Debatt, 2014).
Just därför – för att han är allvarlig och bitsk – är den så läsvärd. Ofrihet och frihet är på allvar.
Extremister från både höger och vänster pekar ut liberalismen som den stora fienden. Är liberalen inte en småborgerlig PK-liberal, är han eller hon en besserwisser eller en hänsynslös bombliberal. Oavsett vad man stör sig på är liberalen en tacksam måltavla.
Var finns det storslagna? Var finns trumpeterna? Var är pukorna?, skriver Svensson att kritikerna undrar, och mycket riktigt har vi nyligen kunnat följa en debatt där liberaler kritiseras för att sällan demonstrera (mot nazister).
Svensson vill försvara liberalismens ”futtiga” drömmar, som låter människor själva välja hur de vill leva sina liv, och gör det väl. Kulturskribenten Nina Björk får sig en rejäl släng med sleven. Hur kan Björk påstå att världen har för mycket liberalism, när en flyktingmamma tillåts drunkna med sitt nyfödda barn i en värld där den fria rörligheten begränsas?
Det är lätt att ge sig på liberalismen, för den som har frihet. Men är inte liberaler blinda för andra maktrelationer än den mellan staten och individen? ”Det är inte sant. Det har aldrig varit sant”, påpekar Svensson och tycks alltid ha en klok 1700–talsliberal att hänvisa till.
Han försvarar till och med den så hatade bombliberalen: ”Vad göra när en gangsterregim förvägrar sina medborgare rätten att söka lyckan, när den i stället terroriserar, fängslar och mördar dem? Är det verkligen fred vi vill ha? Alltid och till varje tänkbart pris?” Nog är det en etiskt intressant fråga, bortom det debattkrig (för eller emot Irakkriget, eller för eller emot USA) som inte ens Per Ahlmark längre deltar i.
Visst finns även självkritiken. Liberala partier i våra grannländer samarbetar med högerpopulistiska islamofober. Liberaler är usla på miljöfrågor. För övrigt borde ett liberalt parti inte ha ett kollektivistiskt prefix som ”folk”, enligt Svensson, som föreslår ett namnbyte från Folkpartiet till ”Liberalerna”, eller ”Liberalerna. De frisinnade”. Han efterlyser en ”radikal liberalism”.
Mest av allt verkar han vilja att liberaler sträcker lite på sig, för det finns mycket att vara stolta över. Kampen för demokratin. Bildningsidealet. Frisinnet. Och att världen trots allt blir bättre.