FOTO: JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX
Först mobbas de i skolan, de är inte tillräckligt bra i fotboll, har fel kläder på sig, lyssnar till fel musik eller har fel fritidsintressen. Sedan ifrågasätts deras berättelse av vuxenvärlden, av skolan och kommunen, ibland av de mobbandes föräldrar, för att slutligen tvingas vänta i år på skadestånd. Mobbningens offer kränks inte bara en, eller två, utan tre gånger på sin väg mot upprättelse.
Hur många de är kan vara svårt att veta, barn och statistik är ett vanskligt ämne, men en sak är säker; åtskilliga elever börjar skoldagen med en klump av oro i magen, rädda för att bli kränkta verbalt, eller än värre. Enligt Friendsrapporten 2012 är 14 procent av eleverna i årskurs tre–sex och 8 procent i årskurs sex–nio utsatta för mobbning. Enligt Skolverket är sju–åtta procent, ungefär 50 000 elever, mobbade, 1,5 procent, ungefär 13 000 elever, är det under ett år eller längre.
Hur många är egentligen ointressant. Dagligen kränks och mobbas tusentals elever runt om i Sveriges skolor, varje offer är ett misslyckande för föräldrarna, både de mobbade och mobbarnas, för skolan, för kommunen, för hela samhället.
Kollegan Dagens Nyheter har (med hjälp av Barn- och elevombudsmannen, BEO) gått igenom samtliga anmälningar om kränkande behandling som gjorts sedan starten 2006. En av slutsatserna man kan dra är att vuxenvärlden har en i många fall lättvindig syn på problemet. Mycket mer hade kunnat göras mycket tidigare, från föräldrarnas sida, från skolans sida, från kommunens sida, från samhällets sida.
Och mycket mer hade kunnat göras efteråt. DN konstaterar att elever som blivit grovt mobbade i skolan ofta får vänta i flera år på upprättelse och skadestånd. Under tiden kan mobbningen fortsätta – om inte skolan på eget initiativ gör någonting för att stoppa den. Samtidigt ökar antalet anmälningar, från 389 år 2006 till 1 116 förra året.
Frågan är vad som går att göra. Grundläggande är att vuxenvärden måste bli bättre på att uppfatta signalerna om att allt inte står rätt till, hellre agera en gång för mycket än en för lite. Det finns dessvärre skolor som tar alltför lätt på uppgiften att förhindra mobbning, det är jobbigt att ta tag i det, samtidigt som det inte behöver vara svårare än att intensifiera värdegrundsarbetet, att samtala med barnen hur man beter sig mot varandra, vad som är okej, och vad som inte är det.
När mobbningen väl är ett faktum handlar det om att ta barnens berättelser på allvar och att den rättsliga processen påskyndas. Även om ärendet inte går till domstol, utan avgörs i förlikningsförhandlingar, kan det ta år innan upprättelse. Ibland känns det faktiskt som om inte bara barnen behöver lite värdegrundsarbete.
