Det är synd om människorna.
Det konstaterade August Strindberg redan i början av förra seklet.
Mest synd är det förmodligen om stockholmare. Lyssnar du på debatterande politiker från Stockholm med omnejd så är det den bilden som företrädesvis växer fram.
Leif Gripenstam, M-märkt kommunalråd i Täby, ogillar till exempel regeringens förslag till justeringar i skatteutjämningssystemet. Täby skulle förlora 57 miljoner. Det är inte svårt att förstå hans missnöje. Det är hans jobb att värna den egna kommunens intressen och förmodligen ger han den i fattiga kommuner i Norrlands inland.
Att ta från de rika och ge till de fattiga är ingenting som låter sig göras utan strid. Karl-Bertil Jonssons stränga pappa Tyko ansåg till exempel att ”alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister”. Och är det någonting som en moderat politiker inte vill bli utnämnd till så är det just kommunist. Alltså protesterar Gripenstam.
Att argumentera för sin sak, som Gripenstam gör, är en sak, att göra det med hjälp av att nedvärdera andra är någonting helt annat.
Minns friherren D T von Schulzenheims ord när Norra stambanan diskuterades för styvt 150 år sedan: ”Icke tjänar det till något att lägga järnvägar tvärs öfver dessa berg och floder, upp- och utför höga backar och öfver stora, dyrbara broar för att erhålla några lass smör och ripor.”
von Schulzenheim har sorgligt nog fått en nutida arvinge. Likt ett eko från för länge sedan svunna tider konstaterar Kristoffer Tamsons, M-märkt trafiklandstingsråd från Stockholms län, att ”vi måste se till att de pengar som ska gå till svensk järnväg går där människor bor och där människor reser, och inte till träd i Norrland.”
Kristoffer Tamsons ska naturligtvis värna ”de sina”, alla stockholmare som åker kollektivt. Det är hans jobb. Däremot är det inte hans jobb att uttrycka en ”förlegad kolonial syn på Norrland”. Stockholm behöver norrländsk vattenkraft, norrlands skogar och gruvor. Det borde Tamsons tänka på innan han ondgör sig över ”träd i Norrland”.
Vad har moderater i allmänhet emot Norrland?
Förvisso är det vid det här laget många år sedan M-ledaren Anna Kinberg Batra menade att ”stockholmare är smartare än lantisar”. Däremot är det inte speciellt länge sedan hennes parti aktivt och envetet motarbetade Norrbotniabanan.
Smöret och riporna har med åren ersatts av träd. Kvar finns däremot det rutinmässiga hånet av Norrland som en lätt korkad, tärande del av Sverige. Det är inte bara pinsamt, det är ovärdigt dessutom ett parti som utmanar Socialdemokraterna i konsten att betraktas som statsbärande.