Birgitta Ohlsson besitter en envishet som inspirerar. Foto: Bertil Ericson/TT
Jag kräver ingenting, men jag vill ha allt.
Med detta Ingrid Bergman-citat inleder Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot för Liberalerna och profilerad feminist, sin nyutkomna bok ”Duktiga flickors revansch” (Forum).
Syftet är att uppvärdera den duktiga flickan – hon som sitter längst fram i klassrummet och snällt räcker upp handen, som studerar hårt och jobbar mycket.
Kapitlen inleds med en tillbakablick på Ohlssons eget liv. Man måste konstatera att hennes drivkraft och envishet förtjänar applåder.
Ändå är det något som skaver. Visst är det bra att Ohlsson hyllar dygder som höga ambitioner och flit. Är man inte strävsam är det svårt att lyckas.
Det är bara det att det inte räcker.
”If you can dream it, you can do it”-ideologin genomsyrar hela boken. Ohlsson verkar tro att det enda som står i vägen för en kvinna är jantelag, patriarkat och Sossesverige. Om samhället vore mer meritokratiskt skulle det inte finnas något som stoppade de duktiga flickorna.
Givetvis finns det massor av exempel när kvinnor hållits tillbaka av en manlig kultur på ett företag eller inom ett parti. Men den som tror att man kan nå stor framgång, bara man själv är duktig nog och omgivningen ser ens duktighet, kommer att bli besviken. Samhället är inte och kommer aldrig att bli hundra procent meritokratiskt.
Om så vore skulle demokratin vara omöjlig. Den legitima vinnaren i ett val är den som fått väljarnas förtroende, inte den som har tjockast CV.
Man kan också fråga sig varför samhället ska anpassas efter de duktiga flickorna med karriärambitioner. Varför är det legitimt att driva en politik som gynnar medelklasskvinnor i Vasastan men inte, säg, undersköterskor i Skellefteå?
Trots att Ohlsson försöker bevisa motsatsen dras boken med ett problem en del liberaler har, nämligen tron att social rörlighet kan ersätta alla former av jämlikhetsideal. Alla vill och kan inte göra klassresan, och samhället kan inte lämna dessa personer vind för våg.
En socialliberal feminist kan inte nöja sig med att det går bra för den lilla elit som representeras av affärsjurister, toppolitiker och diplomater. Visst kanske många av dessa kvinnor mår bra av en ”egofeinism” som hjälper dem att hantera gubbsjuka kolleger. Men det stora flertalet kvinnor lever ganska långt ifrån en sådan tillvaro.
”Duktiga flickors revansch” kommer förhoppningsvis att inspirera unga tjejer att tro på sig själva, satsa på sina drömmar och göra sig ekonomiskt oberoende av män.
Men risken är att många som läser Ohlssons bok får en destruktiv livsinställning: ”Jag har högsta betyg, sitter uppe på nätterna och jobbar, men fick ändå inte toppjobbet – vad är det för fel på mig och på världen?”.
Svaret på den frågan är inte nödvändigtvis brist på ambition eller att omgivningen nedvärderar flit. För den som vill nå toppen eller en bra bit på vägen spelar tur, fallenhet och tillfälle lika stor roll som duktighet. Tråkigt kan tyckas, men så är det. Den som inte inser det blir nog bitter.
Karin Pihl
