FOTO: OLA TORKELSSON/TT
Redan i sitt sommartal 1998 efterlyste den dåvarande statsministern Göran Persson (S) samarbete efter valet. Han sa bland annat att Sverige behöver samarbete och inte blockpolitik. Nu är det dags för de diskussionerna igen.
FOTO: OLA TORKELSSON/TT
Redan i sitt sommartal 1998 efterlyste den dåvarande statsministern Göran Persson (S) samarbete efter valet. Han sa bland annat att Sverige behöver samarbete och inte blockpolitik. Nu är det dags för de diskussionerna igen.
Jag tycker att det är frustrerande med blockpolitiken, förklarade nyligen S-riksdagsledamoten Matilda Ernkrans i en intervju med tidningen Riksdag & Departement. Hon är långtifrån ensam om dessa tankar. Så länge opinionsmätningarna pekar mot ett osäkert parlamentariskt läge efter valet i september, och så länge Sverigedemokraterna ser ut att gå mot ett valresultat kring tio procent, lär lockelsen i en uppbruten blockpolitik ha en framträdande roll i den politiska debatten.
Samtidigt finns det något slentrianmässigt över önskningarna. Få tycks ha tänkt igenom varför man egentligen vill ha mindre blockpolitik, eller rentav en blocköverskridande regering.
För Socialdemokraterna är svaret sannolikt ganska enkelt. Att tala om mindre blockpolitik har länge varit ett sätt för S att försöka slå in en kil bland de borgerliga partierna och på så sätt säkra sitt eget regeringsinnehav. På samma sätt kan man förstås tolka önskningar om att allianspartierna ska närma sig Miljöpartiet.
Andra ser framförallt en blocköverskridande regering som ett sätt att begränsa Sverigedemokraternas inflytande. Det är lätt att sympatisera med idén. Risken är dock att en regering med detta som uttalat syfte i själva verket kommer att stärka SD:s ställning genom att bidra till bilden av partiet som det enda riktiga oppositionspartiet.
Det rimligaste argumentet för mindre blockpolitik är snarare en förhoppning om att det skulle leda till bra resultat sett till sakpolitiken. Det finns åtminstone två områden där det vore tänkbart.
Det handlar dels om socialförsäkringarna, där Moderaternas strategi att sätta likhetstecken mellan försäkringar och bidrag har lett till att systemen förfallit och blivit allt sämre på att ge inkomsttrygghet och fungera som omställningsförsäkringar. Dels om skattesystemet som med åren hamnat allt längre från principerna om likformighet och enkelhet som förespråkades i ”århundradets skattereform”. På båda områdena skulle ett blå-röd-grönt samarbete kunna göra skillnad.
Kanske är det skäl nog för att önska sig en blocköverskridande regering efter nästa val. Samtidigt skulle en översyn av socialförsäkringarna och en skattereform lika gärna kunna lösas genom samarbete över blockgränsen på de enskilda politikområdena, precis som regeringens överenskommelse med Miljöpartiet har gett Sverige en liberalare migrationspolitik.
Till skillnad från vad som ibland påstås är blockpolitiken varken ny eller något särskilt konstigt i svensk politik. Tvärtom kan man se den som ett svar på väljarnas starka höger-vänsterorientering, som gör det långtifrån säkert att det skulle uppskattas om exempelvis Folkpartiet satte sig i en S-ledd regering eller Miljöpartiet i en M-ledd.
När man ser opinionsundersökningarna är det lätt att önska sig en blocköverskridande regering efter nästa val. Men den politiska verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.
Svend Dahl
