Hon var svårt sjuk.
Hon önskade ett avslut på sitt liv.
Hon hade varit sjuk i flera år. Efter ett misslyckat självmordsförsök gav hennes man henne en dödlig dos morfin. Hon fick somna in. På måndagen dömde Ångermanlands tingsrätt honom för dråp till fängelse i ett år och sex månader. Rätten skriver bland annat: ”Samtycke kan aldrig innebära att man går fri från ansvar vid uppsåtligt dödande.”
Det är en händelse som ser ut som en tanke. En man i 60-årsåldern döms för dråp på sin sjuka hustru. Nästan samtidigt kör ombuden på Liberalernas landsmöte i Västerås över partistyrelsen när de röstar ja till ett förslag från bland andra riksdagsledamoten Barbro Westerholm om att driva på för en utredning om aktiv dödshjälp.
Det handlar om den sista friheten här i livet. Den att få dö när, var och hur man vill, kontra rätten att få fortsätta leva, kanske bara några få dagar till. Dö kommer vi alla att göra. Frågan är hur vi ska förhålla oss till döden i ett samhälle där få vill tala ärligt om den – eller ens låtsas om att den finns. Där det också råder politisk beröringsskräck kring frågan om aktiv dödshjälp.
Ur den aspekten är det bra att Liberalerna lyfter frågan om aktiv dödshjälp. Förr eller senare måste den lyftas. Förr eller senare måste vi gå till botten med vad den faktiskt innebär. Titta på fördelarna och nackdelarna. Om aktiv dödshjälp är humanism i sin renaste form eller en statlig ättestupa för fattiga, skröpliga tanter och farbröder som inte ska ligga sjukvården till last.
Den sistnämnda beskrivningen ska naturligtvis ses bildligt inte bokstavligt.
I Sverige har debatten om dödshjälp de senaste åren framförallt handlat om den så kallade Oregon-modellen. Där har ”rätten att dö med värdighet” officiellt funnits sedan 1997. Den innebär att en läkare – enligt ett mycket strikt regelverk – får skriva ut en dödlig dos läkemedel till en patient, förutsatt att hen är dödligt sjuk och bedöms ha högst sex månader kvar att leva.
Sedan är det upp till en själv när man vill ta det. Det är alltså inte sjukvårdspersonal som ger den dödliga drogen.
Politikerna tycks inte vilja/våga ta i frågan, Läkarförbundet och flera organisationer för funktionshindrade är emot, men svensken i gemen är för. Enligt en opinionsundersökning från Novus/Kit (december 2017) var 61 procent för dödshjälp enligt Oregon-modellen. 25 procent var osäkra, bara 14 procent var emot.
Vi ser det som en självklarhet att värna varje människas exklusiva rätt att få bestämma över sitt eget liv, sin egen kropp, sina egna tankar. Då borde i rimlighetens namn också rätten att få avsluta sitt liv på ett ”värdigt sätt” vara upp till var och en, till var och ens tankar och funderingar kring när ett liv inte längre är värdigt att leva.
Men det här är allt annat än en enkel fråga. Värnar vi rätten att dö, måste vi också värna rätten att leva vidare. I den amerikanska delstaten Oregon valde till exempel en av tre patienter att inte ta den dödande medicindosen. De ville leva vidare, någon dag till, i ångesten, i smärtan.
Samtidigt är själva administrationen av läkarens ”dödsdrog” det minst komplicerade i processen. Det är vägen dit som ställer en rad frågor på sin spets: vill den sjukes verkligen dö och är hen kapabel att fatta ett sådant beslut. För att få den frågan besvarad behövs inte bara en läkare, utan en lång rad specialister.
Det är hög tid att politikerna i Sveriges riksdag tar tag i frågan och tillsätter en utredning. I koncentrerad form handlar det om människor som har rätt att bestämma över sitt eget liv också ska ha rätt att bestämma över sin död. Ur ett liberalt perspektiv är den frågan inte svår att besvara.