Bekymrad. Ulf Kristersson röstades ned med siffrorna 195 mot 154.
Det blir som väntat ingen borgerlig tvåpartiregering med Moderaterna och Kristdemokraterna.
Ulf Kristersson röstades ned med siffrorna 195 mot 154. Moderatledaren blir därmed den förste statsministerkandidat som inte godkänts av riksdagen sedan enkammarriksdagen infördes 1971.
Historiskt? Ja.
Olyckligt? Nej.
För sällan eller aldrig har det framstått så tydligt vad ett tryck på ja- respektive nej-knappen handlat om. Det handlade inte om att säga ja eller nej till Ulf Kristersson och de föreslagna regeringspartierna. Det handlade om ett vägval. Om Sverige ska driva iväg i en konservativ/populistisk riktning eller stå fast vid de liberala värderingar som byggt västvärlden starkt.
Det handlade också om vilket inflytande Sverigedemokraterna ska få över svensk politik. Det finns ingen anledning att ifrågasätta Ulf Kristerssons ambition att hålla SD borta från makt och inflytande, men ambitioner är en sak, krass verklighet en helt annan. En M-KD-regering hade i princip blivit beroende av SD:s röster i varje enskild omröstning under fyra år.
Det stödet från Sverigedemokraterna hade inte varit gratis, det hade varit ultimativt.
Det visste både Centerpartiet och Liberalerna, det visste både Annie Lööf och Jan Björklund, och valde därför att göra precis det man lovat före valet, att inte medverka till en regering som behöver aktivt stöd av Sverigedemokraterna för att vara regeringskraftig. Trots att det visste att deras agerande riskerar att spräcka det borgerliga Allianssamarbetet.
Den politiska motvinden har stundtals nått orkanstyrka. Jan Björklund konstaterade i sitt anförande inför statsministeromröstningen: ”Liberalerna och jag själv har utsatts för en formidabel hat- och hetskampanj de senaste veckorna, inte från den moderata ledningen, men väl från den svenska högerns svans. Under mina 25 år i politiken har jag inte upplevt något liknande.”
Centerpartiet och Liberalerna ska ha kredit för att de stod fast vid vad de lovat. Även om det på kort sikt kan komma att svida opinionsmässigt.
Nu när Centerpartiet och Liberalerna sagt nej till Ulf Kristersson som statsminister, och därmed också en M-KD-regering, är frågan vad de ska säga ja till. Centerledaren Annie Lööf har varit tydlig på den punkten; en blocköverskridande regering. När hon blev intervjuad i SVT:s Aktuellt kom frågan om hon kan tänka sig att släppa fram S-ledaren Stefan Löfven som ny statsminister:
– Vi ska inte stänga fler dörrar, utan för min del handlar det nu om att jag har fokus på att bilda en Alliansregering och söka stöd över blockgränsen. Men jag kommer inte att sitta i en S-ledd regering.
Valet som riksdagens politiker har att göra står mellan konservatism/populism och liberalism. Om vilket samhälle Sverige ska vara. Ett öppet, inkluderande och tolerant samhälle, eller ett som sluter sig, som bygger murar och barriärer, som delar in folk efter etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, och en hel del annat.
Riksdagens två mest liberala partier gjorde vad alla liberala partier bör göra. De stoppade ett högernationalistiskt/högerpopulistiskt parti från att få politiskt inflytande, och att kunna idka utpressning på en svag borgerlig regering, precis som Vänsterpartiet gjort mot de rödgröna de senaste fyra åren.
Därför var det rätt av C och L att säga nej till Kristersson.