Hann före. Umeå utser hedersmedborgare vid extraordinära insatser. Kommunen har fyra hedersmedborgare. Bland dem författaren Stieg Larsson som föddes i Skelleftehamn.
– Nu förstår jag ingenting …
Orden föll inte exakt så, men det var andemeningen.
Den som ingenting förstod var Christina Soldan, Liberalernas nya gruppledare i Skellefteå. Men hon var långtifrån ensam. Det var många som suckade djupt, skakade på huvudet och trodde sig vara förflyttade till en helt annan tid när kommunfullmäktige debatterade Andreas Löwenhöök (M) motion om att inrätta ett hedersmedborgarskap.
Socialdemokraten Iosif Karambotis tog till orda och levererade ett brandtal som fick många Moskvatrogna gammelkommunister att vädra morgonluft. Helt plötsligt var den klassiska klasskampen återupprättad. Skellefteå ska inte dela ut utmärkelser till de redan framgångsrika.
Och så fortsatte han: Det här är en motion som för oss tillbaka i tiden, till klassamhället. Vi ska inte hylla kungar, ärkebiskopar, framgångsrika forskare, musiker, skådespelare, företagsledare och riskkapitalister. Är det några som ska hyllas så är det vardagshjältarna, de lågavlönade ensamstående mammorna och papporna.
Iosif Karambotis, det ena utesluter faktiskt inte det andra.
Men vad är då en hedersmedborgare?
Enligt Wikipedia är hedersmedborgare ”en hedersbetygelse lokalt eller nationellt för person som med sina gärningar hedrat platsen för vilken utmärkelsen gäller.” Alltså någon som gjort någonting för Skellefteå värt att uppmärksammas. Som för att använda en politikerfloskler medverkat till att ”sätta Skellefteå på kartan”.
Det finns ett antal svenska kommuner som visar sin uppskattning genom utse hedersmedborgare. Det görs också utomlands.
Problemet med de rödgröna partiernas nej är inte nejet i sig, utan att logiken haltar å det väldigaste. Kommunen delar redan i dag ut priser och stipendier till personer som på olika sätt gjort en insats för Skellefteå. Framgång belönas med till exempel idrotts- och ledarstipendier. Det är välförtjänst, men det blir inkonsekvent.
På den stora näringslivsgalan delar kommunen ut ett näringslivspris. Framgångar belönas. Det är välförtjänst, men det blir inkonsekvent.
Ett annat exempel: I våras delade den socialdemokratiska majoriteten ut demokratipriset till den egna rörelsen, till ABF.
Det doftar faktiskt George Orwell och Djurfarmen lång väg: ”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.”
Eller som Micaela Löwenhöök (M) konstaterade från talarstolen: Det doftar inte kapitalism, det stinker kommunism.
Till saken hör också att kommunledningskontoret, med kommunchefen Kristina Sundin Jonsson och ledningssekreteraren Yngve Lindmark i spetsen, ställde sig positiv till förslaget. Det gjorde även kommunstyrelsens arbetsutskott.
Men när frågan kom upp i kommunstyrelsen blev det tvärstopp. Vänsterpartiets gruppledare Agneta Hansson yrkade avslag med motiveringen att ”vi ska inte syssla med sådant här”. Förutom Socialdemokraterna fick hon också Miljöpartiet med sig. Det luktar röd överenskommelse i förväg lång väg.
Det är inte svårt att dra paralleller till situationen på riksplanet de fyra senaste åren där Vänsterpartiet med hot, piska och morot fått igenom väldigt mycket av sin politik utan att sitta i regeringen, och därmed offentligt behöva ta ansvar.
Är det så vi ska ha det i Skellefteå i kommande fyra åren: Bäva månde Skellefteå.
Är det på den här nivån diskussionerna i Skellefteå ska föras. Bäva månde Skellefteå.