I helgen samlas 350 socialdemokrater i Västerås för partiets 38:e ordinarie kongress.
För inte så länge sedan bevakades en socialdemokratisk partikongress i det närmaste som ett riksdagsval. Så dominerande var partiet i svensk politik. Att helgens sammankomst mest framstår som en partikongress bland andra, säger därför något om hur mycket som förändrats i svensk politik.
Ändå fortsätter Socialdemokraterna på grund av sin historia att ha en särskild plats i vår politiska föreställningsvärld. Högerdebattörer skriver nostalgiskt om S-ledare från förr som, så här i efterhand, beskrivs som nästan borgerliga, medan vänstern talar om att partiet måste hitta tillbaka till rötterna, som ofta beskrivs som politik i Juholts anda.
För ett tag sedan konstaterade Folkbladets S-märkte chefredaktör Widar Andersson emellertid att det utmärkande för S är att man varken varit höger eller vänster. Man har snarare varit just socialdemokratiska. Uttalandet är värt att ta fasta på om man vill förstå både de låga opinionssiffrorna och den vilsenhet kring regerandets syfte som präglar Löfvenregeringen.
För det som gav S en dominerande ställning var inte någon radikal vänsterpolitik, utan att man sågs som statsbärande. Genom tur och skicklighet kunde S monopolisera regeringsdugligheten. Därmed kom partiet både att bli synonymt med uppbyggnaden av välfärdsstaten och att ses som garanten för dess fortlevnad. Dessutom kunde S dra fördel av ett stabilt mönster av klassröstning.
På samtliga av dessa punkter har förutsättningarna förändrats. Genom alliansregeringarna visade de borgerliga partierna sin regeringsduglighet. Förnyelsen av Moderaterna under Fredrik Reinfeldt innebar samtidigt att S fick konkurrens i den politiska mitten. Dessutom har en ny politisk konfliktlinje kring invandringen tillkommit, och fått delar av den konservativa arbetarklassen att gå till Sverigedemokraterna.
För Socialdemokraternas del innebär det att man måste lära sig att navigera i ett helt nytt politiskt landskap. Det kommer att vara svårt för ett parti som en gång definierade landet, och vars ryggmärgsreflex fortfarande är att man är utvald att göra det. Den bästa symbolen för denna osäkerhet är sannolikt Stefan Löfven: en partiledare som inte valts på meriten att han står för något och har en idé om vad Socialdemokraterna ska vara, utan för att han inte har några ovänner, och följaktligen inte står för något.
Just nu ser det stundtals ut som om Socialdemokraterna är på väg att förvandlas till något som liknar Folkpartiet – ett annat parti med en storslagen historia, men som visat sig ha svårt att hitta en roll i dagens politiska landskap.
För alla som ogillade socialdemokratins dominans kan det förstås vara skäl till en stunds glädje. Men i längden riskerar det att leda till att svensk politik glider mot extremerna i form av både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.
Svend Dahl