En gång i tiden var bondgården en enda stor idyll, i varje fall tycktes det så vara. Böndernas slit gav mjölk, kött och spannmål. Landskapet hölls öppet av betande djur, ängarna slogs. Sedan kom mekaniseringen, stordriften, lönsamhetskraven och allt det som tidigare ficks på köpet – biologisk mångfald och öppna landskap – var inte längre en självklarhet. Där jorden inte gav tillräckligt stor avkastning har skogen tagit över, där nötkreatur förr betade växer det sly.
Om detta har det skrivits spaltkilometrar, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) är duktiga på att lobba. Deras huvudbudskap har varit; om vi inte får våra bidrag så kan vi inte göra det, och det, och absolut inte det. Så när både EU-budgeten för landsbygdsprogrammet minskade och regeringen valde att inte skjuta till några extrapengar så kommer det naturligtvis att märkas – riktigt hur dock oklart. Det är i sak inte svårt att dela lantbrukarnas syn. Med de lönsamhetsproblem som många företag brottas med är det inte rimligt att tro att lantbrukarna kommer att jobba ideellt för biologisk mångfald och öppna landskap.
Samtidigt har ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) konstaterat att de 36 miljarder kronor som satsats under den senaste sjuårsperioden gett … små eller omätbara effekter, vilket är byråkratisvenska för i princip ingenting.
Då är frågan vad som kan göras, och till vilket pris, för att stoppa den urbanisering som hotar landsbygden. För det är landsbygdsprogrammets utgångspunkt; att genom stöd till såväl närings- som miljösatsningar försöka minska flyttströmmen. Men hela tanken med olika former av regionalpolitiskt stöd (dit räknar jag landsbygdsprogrammet) tycks vara förfelad. Mycket pengar har gett klent resultat. Stöd och program är en form av allmosa, om än välkommen, en bekräftelse från, i det här fallet EU och Sveriges regering, att bygden är för klen för att klara sig själv.
Så förlåt LRF och Sveriges alla bönder, kanske är det inte riktat stöd och riktade insatser som behövs – utan helt andra saker. På andra sidan fjällkedjan ligger Norge, ett land där det tänks annorlunda kring glesbygdsproblematiken. Där får de kommuner och regioner som bidrar med vattenkraft behålla över fem miljarder norska kronor varje år. Erfarenheterna visar att systemet ger förutsättningar för lokal och regional utveckling.
Så radikala tankar verkar det dock inte tänkas ens på landsbygdsdepartementet, som råkar styras av en centerpartistisk landsbygdsminister, Eskil Erlandsson, ett parti med en uttalad landsbygdsprofil. Och om inte C tar strid för landsbygden, kan man undra vem som ska göra det.