FOTO: JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX
Gå till höger, gå till vänster, eller ta den egna gröna stigen. I helgen samlas Miljöpartiet till kongress i Västerås. Veckan innan en partikongress, ett landsmöte, en stämma, eller vad partierna nu väljer att kalla sin sammankomst – som är partiernas högsta beslutande organ – brukar dess politik ventileras och diskuteras, motionerna nagelfaras. Med årets MP-kongress har det varit lite annorlunda, trots att ett nytt partiprogram ska antas. Uppsnacket har mest handlat om samarbeten, vem Miljöpartiet kan tänka sig slå sig samman med, både före och efter nästa års riksdagsval.
Klart besked ett: Miljöpartiet vill inte gå till val 2014 som en del i ett tydligt politiskt block.
Klart besked två: Miljöpartiet kan heller inte se sig som ett stödben till allianspartierna.
Klart besked tre: Vänsterpartiet ser gärna ett nära samarbete med MP i en framtida regering.
Med andra ord: det lutar mot en egen grön stig före valet, en rödgrön dito efter.
Miljöpartiets båda språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin (bilden) har båda länge och väl talat om Miljöpartiet som den tredje vägens politik. Ur den aspekten är ställningstagandet att inte ingå i ett tätt rödgrönt block logiskt, klokt och förnuftigt. Därtill har Miljöpartiet ingenting, absolut ingenting, att vinna på ett sådant förhållande.
Nu när det går så knackigt för den borgerliga alliansen – 50,7 procent för de rödgröna mot 41,6 procent för alliansen enligt den senaste Sifo-mätningen – är det många borgerliga politiker, opinionsbildare och skribenter som gärna sett Miljöpartiet som en femte medlem i de fyras gäng. Det hade varit en i många stycken perfekt lösning för en allians vars idéer blivit allt färre och vars förmåga till nytänkande mattats med åren. En femte medlem hade också inneburit att Moderaternas möjligheter att mer eller mindre själva styra den politiska agendan begränsats. Men nu tycks det inte bli så. Vi tror inte på allianspolitiken, konstaterar språkröret Åsa Romson frankt.
Det är olyckligt att Åsa Romson så kategoriskt avvisar tanken på ett djupare samarbete med alliansen efter valet 2014. Med MP som en del av alliansen hade det funnits större möjligheter att föra en om inte socialliberal politik, så i varje fall en liberalare sådan än dagens. Tillsammans med alliansen var MP dessutom under den gångna mandatperioden med och formade den svenska asylpolitiken, en i långa stycken human och vettig sådan, och lyckades på så sätt hålla Sverigedemokraterna borta från just det politiksegmentet.
Frågan partiet nu måste ställa sig är: förutom att vi är ett grönt parti, vill vi vara ett liberalt eller socialistiskt parti. De vet att deras val förmodligen kommer att avgöra var makten hamnar.
