FOTO: PONTUS LUNDAHL/TT
Det är lätt att bli lite nostalgisk. Ett av mina första jobb som nyanställd reporter/redigerare på det som på den tiden hette Norra Västerbotten var att bevista en presskonferens om en kustnära järnväg från Kramfors och vidare norrut. Det var för snart 20 år sedan. Då slutade järnvägsplanerna i Umeå. Det gör de fortfarande.
Med åren har Botniabanans förlängning, från Umeå och vidare norrut, kommit att bli så mycket mer än bara en järnväg. Norrbotniabanan har för många norrlänningar blivit en symbol för en statsmakt som gärna vill exploatera Norrlands naturtillgångar, skogen, malmen, vattnet, utan att ge någonting tillbaka, för en regering som med infrastruktursatsningar fiskat röster i storstadsområdena. Likheten med historieböckernas beskrivning av 1800-talets kolonialism är slående.
Men så, på Almedalsveckans fjärde dag, ett besked från Alliansen: Även Norrland kan få ta del av nya järnvägssatsningar under förutsättning att näringsliv och kommuner är med och betalar. En förhandlingsperson ska pröva förutsättningarna. Men frågan vad som menas med ”ett betydande inslag av medfinansiering från näringsliv, kommuner och regioner” förblev obesvarad.
Äntligen på väg, ett beslut som borde ha mötts av det stora jublet. Men det uteblev. Förslaget möttes i stället av tvivel och tveksamhet. Det är fullt förståeligt. Regeringen har haft åtta år på sig att säga någonting vettigt om Norrbotniabanan. I stället har man motarbetat den.
Nu ska en förhandlingsperson tillsättas. När regionen tidigare har velat diskutera med regeringen har deras inviter för det mesta mötts av nej, nej och åter nej. Men nu, med lite mer än två månader kvar till valet, ett till intet förpliktigande utspel, det luktar härsket valfläsk lång, lång väg.
Å andra sidan är Socialdemokraternas olika utspel i frågan ingenting att hurra för, de heller.
Misstron mot den politik som förs med Stockholm som horisont har varit omfattande i norra Sverige. Därtill finns en hel del historiska skäl och nutida orsaker. Känslan av det norrländska utanförskapet har också förstärkts med åren.
Äntligen sa den borgerliga regeringen någonting positivt om Norrbotniabanan. Men det var ett blekt utspel om att tillsätta en förhandlingsman med uppgift att undersöka om norrlänningarna är beredda att betala nog mycket för att regionens produkter snabbare och säkrare ska kunna transporteras söderut. Det är det regeringen vill att regionen och näringslivet ska betala för. Att hurraropen uteblev är alls inte förvånande.
Det bästa med beskedet är att Norrbotniabanegruppen äntligen kan få en motpart att förhandla med.