FOTO: FREDRIK SANDBERG/TT NYHETSBRÅN
Förr om åren var det mesta en väl förborgad hemlighet. Allvarstyngda män, och faktiskt en kvinna, folkpartisten Ann Wibble, vandrade från Finansdepartementet till Sveriges riksdag, allvarstyngda, bärandes på landets framtid i form av budgetpropositionen, nådiga luntan kallad.
Nuförtiden är stora delar av innehållet känt på förhand. Så när finansminister Anders Borg (M) på onsdag, säkert småleende, vandrar Drottninggatan fram kommer det inte som någon större överraskning att regeringen (till exempel) vill satsa 3,1 miljarder kronor i ett försök att göra något åt ungdomsarbetslösheten. Själva promenaden har förvandlats till en symbolisk handling.
Däremot är överlämnandet av budgetpropositionen till riksdagen, Sveriges lagstiftande församling, allt anat än bara symbolik. Det är den sittande regeringens förslag på hur de vill att den offentliga verksamheten ska bedrivas och finansieras, därefter debatt och beslut.
Det är bara att göra en djupdykning i mappen för från regeringskansliet inkommande mejl för att inse att ingenting längre är som förut när det gäller budgetfestivalen, förlåt budgetpropositionen. Mejl efter mejl berättar om ministrar som håller presskonferenser och efteråt ofta en kort sammanfattning av innehållet i densamma.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har presenterat budgetssatsningar för bättre integration, socialminister Göran Hägglund (KD) har berättat om skattelättnader för landets pensionärer och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) har redogjort för att Kungliga Operan i Stockholm ska renoveras och byggs om. Allt detta och mycket därtill, som det brukar heta. Ambitionen tycks vara att de flesta av landets ministrar ska få i varje fall någon minut i rampljuset. Till och med Socialdemokraterna, som tidigare var rätt kritiska till budgetskådespelet har fallit till föga. För någon dag sedan avslöjade Stefan Löfven (ur deras skuggbudget) att Socialdemokraterna vill utbilda 1 000 fler förskolelärare per år.
Politiken anpassas till mediedramaturgin. Själva grundtanken är enkel; ju fler presskonferenser desto mer utrymme i tv, radio och tidningar. Så när Anders Borg småleende traskar Drottninggatan fram är de mesta redan känt. När helheten ska kommenteras, debatteras och analyseras har många redan fått nog mer än nog av reformutrymmen, statsfinanser, europeisk krispolitik och dylikt. Priset för några extra minuter i rampljuset riskerar att bli en rätt ytlig samhällsdebatt kring en av årets viktigaste inrikespolitiska händelser.
Långtifrån allt var bättre förr, men det fanns onekligen sådant som var det, inte minst hanteringen av budgetpropositionen.