FOTO: ERIK MÅRTENSSON/TT
Drömmen om den stora koalitionen mellan Stefan Löfvens socialdemokrater och Fredrik Reinfeldts moderater bortser från att politik handlar om konkurrens mellan olika idéer om hur samhället bör utvecklas.
FOTO: ERIK MÅRTENSSON/TT
Drömmen om den stora koalitionen mellan Stefan Löfvens socialdemokrater och Fredrik Reinfeldts moderater bortser från att politik handlar om konkurrens mellan olika idéer om hur samhället bör utvecklas.
Med jämna mellanrum dyker den upp i debatten: drömmen om en stor koalition mellan moderater och socialdemokrater, som lägger ideologin åt sidan och tar ansvar för landet.
Nu senast var det förre moderatledaren Bo Lundgren som i Aftonbladet (2013-11-18) menade att Socialdemokraterna och Moderaterna borde överväga att bilda regering tillsammans om valet nästa år resulterar i ett osäkert parlamentariskt läge.
Att nästa val kan leda till en situation där blockpolitiken behöver omprövas är uppenbart. Det är också lätt att se hur idén om den stora koalitionen väcker entusiasm i en politisk kultur som mer än något annat hyllar ingenjören som söker de rationella lösningarna på samhällsproblemen. Men det finns goda skäl att förhålla sig mycket skeptisk när en stor koalition kommer på tal.
Förespråkarna brukar peka på möjligheterna att hitta långsiktiga lösningar på viktiga politikområden. Gunnar Wetterberg, tidigare samhällspolitisk chef på akademikerfacket SACO, målar i en krönika exempelvis upp bilden av hur den stora koalitionen skulle lösa problemen med allt ifrån eftersatta infrastrukturinvesteringar till sönderfallande socialförsäkringar (Expressen 2013-11-13).
Visst finns det ett värde av att söka breda uppgörelser på vissa politikområden. Men inget säger att det krävs en koalition där politikens två huvudmotståndare ingår för att uppnå detta. Det kan lika gärna handla om en regering till höger eller vänster som sträcker ut handen över blockgränsen, precis som vid Socialdemokraternas och Folkpartiets uppgörelse om den stora skattereformen 1990 eller den migrationspolitiska uppgörelsen mellan alliansregeringen och Miljöpartiet. Tvärtom är det i många frågor, som exempelvis socialförsäkringarna, svårt att se hur ett samarbete mellan just Socialdemokraterna och Moderaterna skulle kunna leda till något konstruktivt.
Men drömmen om den stora koalitionen bortser också från att politik, även i ett samförståndsinriktat land som Sverige, handlar om konkurrens mellan olika idéer om hur samhället bör utvecklas. I Sverige har denna konflikt nästan uteslutande utspelat sig på höger-vänsterskalan, med Socialdemokraterna och Moderaterna som huvudmotståndare. En stor koalition skulle sätta denna konkurrens ur spel och därmed underkänna de ideologiska vägval väljarna gjort på valdagen.
Det är också en anledning till varför de som ser den stora koalitionen som ett sätt att minska Sverigedemokraternas potentiella inflytande har fel. Kortsiktigt skulle det förstås kännas som en bekväm lösning. Men långsiktigt är man nästan garanterade att få ett ännu starkare SD, när väljarna söker efter alternativ till den försvunna höger-vänster-konflikten.
Sverige brukade beskrivas som ett land av socialdemokrater och ingenjörer. Att i samförståndets och rationalitetens namn komplettera det med moderater skulle inte göra något bättre.
Svend Dahl
