Eftersom ingen vill trycka på den gula knappen gjorde Annie Lööf som både Ulf Kristersson och Stefan Löfven gjort före henne – gav upp.
Grabbar, det finns en gul knapp …
Så kan man sammanfatta C-ledaren Annie Lööfs presskonferens på torsdagen. Gång efter annan kom hon tillbaka till att det finns ett eller flera partier som hela tiden blockerar möjligheterna att bilda en ny regering. Grabbarna som inte hittar den gula knappen, den som det står avstår på, är naturligtvis M-ledaren Ulf Kristersson och statsminister Stefan Löfven (S).
Det har nu gått 75 dagar sedan valet.
Sverige står fortfarande utan regering.
Och kommer så att göra så länge positionerna är lika låsta som de nu är. Löfven vill ha ett blocköverskridande samarbete, men bara så länge han själv får bli statsminister. Samtidigt som Ulf Kristersson inte kan tolerera (= gula knappen) ett samarbete med Löfven som statsminister.
När Annie Lööf fick sitt sonderingsuppdrag av riksdagens talman såg det något annorlunda ut än de som Kristersson och Löfven fått. Den här gången handlade det främst om att få partierna att samarbeta genom sakpolitiska samtal. Men inte heller den vägen visade sig vara framkomlig.
Annie Lööf sammanfattade alla samtal med orden: Det finns en vilja att föra fördjupade diskussioner, men den viljan är för tillfället inte tillräckligt stark för att bryta låsningarna.
Och så gjorde hon som både Ulf Kristersson och Stefan Löfven gjort före henne – gav upp.
Samtidigt var det ingen bortkastad vecka. Sonderingarna gav ett par klara besked. De alternativ som Centerpartiet och Liberalerna förordat saknar stöd: Alliansen och Socialdemokraterna faller på statsministerfrågan, Alliansen och Miljöpartiet på att M och MP inte vill sitta i samma regering och Centerpartiet och Liberalerna på att Socialdemokraterna och Moderaterna säger nej.
Det brukar sägas att politik handlar om att vilja. Det ansåg i varje fall Olof Palme när han 1964 höll tal på SSU:s kongressfest i Blå hallen i Stockholm. Men han hade fel. För politik handlar också om att välja och välja bort. Man kan inte få allt. Någonting att tänka på nu när försöken att bilda ny regering fullständigt gått i stå. För att vinna något får man avstå från något annat.
Ett parti som fått känna på svårigheten med att vilja, välja och välja bort är Liberalerna. Partiet står inför ett vägval. Antingen tar man åt höger, väljer att gå i en delvis konservativ riktning, stöder Moderaterna och Kristdemokraterna, och riskerar att bli beroende av Sverigedemokraterna som stödparti i blocköverskridande voteringar.
Det vill inte Jan Björklund.
Eller så traskar man vänsterut. Med målet att på sikt bilda ett politiskt mittenblock med Centerpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det bästa för Sverige, en ren Alliansregering med stöd från Socialdemokraterna och eventuellt även Miljöpartiet är inte realistisk i dagens läge.
Sargat av partiledarstrider och dåliga opinionssiffror går Liberalerna en otrygg framtid till mötes. Oavsett vilken linje man väljer är risken stor att man straffas av väljarna. Väldigt enkelt kan konflikten med väljarna sammanfattas så här: 1. Jag röstade inte på L för att S skulle få igenom sin politik, 2. Jag röstade inte på L för att de skulle bli beroende av Sverigedemokraterna.
Att som liberalt parti försätta sig i situationen att bli beroende av Sverigedemokraterna som stödparti i blocköverskridande voteringar hade varit snudd på tjänstefel.
Med Annie Lööfs sonderingsuppdrag kördes ytterligare några tänkbara alternativ i botten. Önsketänkande kring konstellationer finns det gott om. De realistiska alternativen är inte lika många.
Det lackar mot jul, och extra val.